Mulla Nasruddins straffpredikan
Nasruddin reste in i Dårarnas land.
"Gott folk", ropade han, "synd och ondska är förhatliga ting!"
Han gjorde samma sak varje dag i flera veckor.
En dag när han skulle till att börja sin straffpredikan, såg han en skara dårländare stå med armarna i kors.
"Vad gör ni?"
"Vi har just bestämt vad vi ska göra med all denna synd och ondska som du har talat om hela tiden."
"Så ni har bestämt er för att försöka undvika det?"
"Nej, vi har bestämt oss för att undvika dig."
Vad denna lilla berättelse lär oss är att vi måste vara balanserade i vår predikan och dawah (att bjuda in till islam). Det är viktigt att vi inte överbetonar människors synder och fel och bortser från att se deras positiva egenskaper. Profeten Muhammeds predikan, över honom vare Guds frid, var balanserad. Självklart kritiserade han starkt avgudadyrkan och de olika praktiker och sedvänjor som rådde i hans samtid. Men han lärde också att alla dem som kom att acceptera islam behöll de goda gärningar de hade utfört under djahiliyyah (okunnighetens tid) samtidigt som Allah förlät deras gångna synder.
Allah beskriver Profeten med följande ord:
"I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit ditt hjärta (för dem), skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig. Glöm därför nu (deras fel) och be Gud förlåta dem." (Koranen 3:159)
Om vi ständigt pekar på de negativa egenskaper som människor har och om vi samtidigt är hårda och otrevliga mot dem riskerar vi att folk flyr ifrån oss. Vi får dock inte sluta kritisera och peka ut de fel som begås, för annars riskerar vi att bli en stum djävul. En som är står tyst och passivt tittar på då Guds regler och gränser överträds.
Bismillah.
Mahsa'Allah, klok poäng.
Det är en svår balansgång, att göra sin plikt och påvisa negativiteter/brister hos andra muslimer, utan att få dem att känna sig utpekade och åstadkomma motsatt effekt till den önskade (att hjälpa våra bröder för Allahs skull).
Är man sannerligen ödmjuk och förlitar sig på Allah (swta), då lyckas man, tror jag.
Wslm,
B.
Svar till Hanumica.
Det är verkligen en svår balansgång. Jag tror att ju mer kunnig och vis man är (kommer oftast med åldern, dock inte alltid) ju mindre utpekande blir man.
Ungdomar som precis har upptäckt islam utan några djupare kunskaper blir ofta (men inte alltid) dömmande på ett negativt sätt.
Bismillah.
Så sant att visdom inte alltid kommer med ålder... jag håller med dig, akhi Abu Halim. En annan tanke... Man behöver inte vara ung då man upptäcker islam :)
Jag tror att det kan hända att de nyblivna muslimer (oavsett åldern) blir ivriga i sin nyupptäckta tro (för islam är så omfattande fullständig) och känner att de måste dela med sig, så tar ivern över och det blir en halvbra resultat istället.
Läste en kort utdrag från Ibn Qayyim på sindbad.se häromdagen och postade den till ett annat islamiskt forum för jag tyckte om den... passar fint även här:
"...Hans hjärta var fri från all barmhärtighet gentemot syndarna, han såg bara på dem med hat, och pratade bara om dem med kritisering och klander. Men när han isolerar sig själv, ber till Allaah, och återvänder till honom (gör tawbah) så förändras denna hård/stränghet och våldsamhet istället till ödmjukhet och barmhärtighet gentemot syndarna, samtidigt så HÅLLER HAN SIG FAST VID ALLAHS GRÄNSER, utöver detta så kommer hans dua'a att vara på deras sida, och HAN KOMMER ATT BE OM ALLAHS FÖRLÅTELSE FÖR DEM.
[Madarij al-Salikin av Ibn al-Qayyim, vol. 1, sid. 426 ]"
Jazakallah khayr för ditt svar Hanumica.
Precis som Ibn Qayyim sa blir vi andligt mogna först då vi isolerar oss själva (khalwa) och reflekterar över våra egna synder och brister. Det enda rätta resultat vi kan få efter en sådan meditation är överseende med andra människors synder och övertramp.
Detta ska dock inte få leda till att vi inte ger varandra goda ord på vägen och påminner varandra när vi gör fel.
Skriv en kommentar