Hjärtats utvandring (hidjrah)
Det är andra gången som jag läser Ibn Qayyim al-Djawziyyahs bok al-Risalah al-Tabukiyyah i engelsk översättning av Muhammad al-Jibaly. Denna bok är egentligen ett brev som Ibn Qayyim skrev i den lilla byn Tabûk i norra delen av den arabiska halvön nära den Palestinska gränsen.
Ibn Qayyim har i denna bok ett längre kapitel om utvandring (hidjrah). Han skriver i detta kapitel att det finns två former av utvandring:
(1). Den första formen av utvandring är den fysiska utvandringen, det vill säga kroppens utvandring från ett land till ett annat.
(2). Den andra formen är hjärtats utvandring till Allah och Hans sändebud. Detta är den sanna utvandringen, den är en förutsättning för en fysisk utvandring. Den fysiska utvandringen är ett resultat av hjärtats utvandring, skriver Ibn Qayyim.
Allah påbjuder de troende hjärtats utvandring med följande koranvers:
"Fly till Allah!" (51:50)
Profeten Muhammed, över honom vare Guds frid, sade:
"Utvandraren (muhadjir) är den som överger vad Allah har förbjudit."
Ibn Qayyim, må Allahs vara nöjd med honom, menar på att utvandringen till Allah innefattar att avstå från allt det som Allah avskyr och utföra allt som Allah älskar. Utvandring uppstår alltså ur kärlek och avsky. En utvandrare måste ha mer kärlek till platsen dit han utvandrar än till den plats han utvandrade från.
Sedan påpekar Ibn Qayyim något som jag själv har erfarit många gånger bland praktiserande muslimer och som jag tror också du har erfarit om du har nära praktiserande vänner. Den ständiga diskussionen om att göra hidjrah från Sverige. Ovärderlig tid slösas bort på ofruktbara diskussioner om hidjrah från Sverige. "Jag ska göra hidjrah hit eller dit". "Jag orkar inte med denna kuffr", sägs det.
Ibn Qayyim skriver dock att det är högst märkligt att man finner denna muslim som ständigt talar om den fysiska utvandringen bort från de otrognas länder till de troendes länder men vad beträffar hjärtats utvandring som är en plikt till sista andetag bryr han sig inte alls om. Han varken söker kunskap om den förpliktigade formen av hidjrah eller har ens avsikten att påbörja dess resa.
Således vänder han sig bort från vad han har blivit skapad för. I denna situation befinner sig många som har blivit förblindade av sina passioner.
Jag håller helt med Ibn Qayyim i hans kritik. Vi är så förblindade av det matriella att vi ofta glömmer bort det andliga. Vi dömer människor utifrån yttre attribut utan att se under ytan. Vi har också smittats av modernitetens ytlighet.
Vilken form av hidjrah tycker du är viktigast? Kommentera gärna.
Hijrah bort från dina vänner, familj och landsmän.
Jag har kommit att inse att det är många som är muslimer, som ber, fastar och som ger allmosa.
Men samtidigt så är det många av dessa som har enkelt att överträda gränser satta av Allah och profeten.
Ju äldre man blir ju mer man inser att det gäller att göra hijrah från ens familj och landsmän i mga frågor. Det är inte ok att göra vissa saker bara för att de andra (muslimer som både fastar och ber) gör. Jag tror att de halvpraktiserande muslimer (säger detta med en stor sorg) är en större fitnah mot oss än icke muslimer.
Må ALlah skydda oss och visa oss den rätta vägen och låta oss följa den.
Svar till muslimah.
Jag håller helt med dig om att många som kallar sig själva för muslimer utgör en stor fitnah för alla dem som uppriktigt vill följa Allahs väg. Många gånger blandar de icke-muslimska traditioner med islam. Vi har många exempel på detta, ett av de mer kända är att gifta bort dottern mot hennes egen vilja.
Man ska helt klart göra hidjrah från ens familj då de utför handlingar som går emot islam MEN man ska vara med dem och upprätthålla goda kontakter med dem när de inte gör det. Man får absolut inte klippa banden med dem eftersom Profeten Muhammed, över honom vare Guds frid, har varnat muslimerna från att göra detta. Vi ska finnas till dem som goda förebilder, inshallah.
Bismillah.
Citat: "Jag tror att de halvpraktiserande muslimer (säger detta med en stor sorg) är en större fitnah mot oss än icke muslimer."
Citat:
"Man ska helt klart göra hidjrah från ens familj då de utför handlingar som går emot islam MEN man ska vara med dem och upprätthålla goda kontakter med dem när de inte gör det. Man får absolut inte klippa banden med dem eftersom Profeten Muhammed, över honom vare Guds frid, har varnat muslimerna från att göra detta. Vi ska finnas till dem som goda förebilder, inshallah."
Håller fullständigt med er båda. Familjeband hänger inför Jammahs dörr och de som klipper bort dem får inte träda in, subhan'Allah. Vi får bara inte låta vår familj leda oss bort från islam, Qur'an och Sunnah, men måste vara goda exempel, insha'Allah.
Varför skriver jag detta inlägg först nu, och just nu?
Har precis fått ett sorgligt mail från en tidigare artbetskamrat som bor i Paris, är halv Arab (far, muslim), halv Tcheck (mor, kristen).
Han själv har bott i 6 år med en Franska som ständigt tjatar att han inte är muslim (!?) för att han inte ber. Hans bror är gift med en muslimsk syster, alhamdulillah, och de lever enligt islam, också i Frankrike (i Lilles).
Ett mycket sorgligt exempel, jag är för ledsen för att skriva mer just nu om detta. Har precis svarat honom - han har anammat islamofobiska synpunkter och skriver om dem till mig!? Försöker försvara och förklara dem?! Blind, döv, stum... och jag kommer ihåg hur han var hungrig av islam när vi jobbade ihop, jag trodde att han var på väg att börja prakticera...
Så jag tänker på inflytande andra (våra nära och kära) har på oss... och ansvaret vi bär på... tänk bara på allvaret i hans faders handlande genom att inte leda honom till islam - och speciellt viktigt var det eftersom de bodde i Tcheckien med morföräldrar och sedan i Frankrike...
Men Allah (s.w.t.a) väljer för Sin religion dem Han vill och leder dem till islam om Han vill.
Precis som du säger på slutet Hanumica, det är Allah som vägleder och Han vägleder endast de som är uppriktiga.
Vad vi kan lära oss från detta är att vi måste bjuda in människor till det goda med visdom och kärlek. Att bli tjatig är inte Profetens sätt att lära ut.
Bismillah.
Jazak Allahu khayra, akhi, för din kommentar.
Jag ber Allah (swta) göra mig själv (och oss alla) vis, kärleksfull, respektfull och tålmodig i sin kommunikation med andra muslimer och icke-muslimer, amiin.
Själv tycker jag att islam lägger stort allvar i föräldrarnas roll när det gäller att uppfostra sina barn i islam. Min kollegas exempel är ett levande exempel, ett sorgligt exempel som vi alla kan insha'Allah, dra nytta av. Det är avskräckande (åtminstone i mina ögon) vad hans far inte gjort för att föra sin son till islam, och hans ansvar var ännu större i och med att de bodde i en kristen/eller ateistisk omgivning.
Denna kollega var den som alltid själv brukade ta initiativet och frågade mig om islam. Han brukade lyssna mycket uppmärksamt, mycket hungrigt, på mina svar. Jag är idag ledsen att jag inte varit mer 'tjatig' (inte i den fula meningen, utan i meningen "initiativtagande", och att jag inte själv försökt hänvisa honom till någon bror från paris mosken, men det kändes ändå lite konstigt). Idag är min f.d. kollega en som irriterat uttrycker sin åsikt om att muslimska tjejer som är födda i FR inte skall bära slöja (bland andra lysande åsikter). Sorgligt, av en högutbildad ung man, vars far är en välutbildad muslim, vars bror är en välutbildad praktiserande muslim osv. Jag ser ett missat tillfällle för da'wa för mig själv - jag själv hade kunnat utföra ett bättre jobb genom att kanske "lära ut" islam till honom via mail eller liknande.
Menar dock inte "om ändå det hade..." Solklart att Allah (swta) leder bara de som är uppriktiga, och vill gå emot Honom, då skyndar Han till dem. Den Barmhärtige, Den Nåderike :)
Wslm,
H.
Svar till Hanumica.
Jag tror vi alla kan dra lärdom från händelsen med din vän. Vi bär alla det stora ansvaret att förmedla Allahs religion.
Bismillah, instämmer. Bara en liten grej - händelsen med min arbetskollega, inte min vän :)
Wslm.
H.
Skriv en kommentar