Kritisk läsning av Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul
HISTORISK BAKGRUND
Författarinnan till reseskildringen ”Bokhandlaren i Kabul” blev internationellt känd för sina dramatiska TV-reportage under Irakkrigets mest intensiva skede. Vi kommer alla ihåg journalisten Åsne Seierstad i TV rutan, där hon stod och hukade sig, klädd i skottsäker skyddsväst med vit hjälm. Det var inte många journalister som vågade stanna kvar och arbeta i ett krigshärjat och sönderslitet Irak.
USA och dess koalition hade inlett det globala kriget mot terrorismen och initialt haft stora framgångar med den militära operationen ”Enduring Freedom”. Dess syfte var att befria det afghanska folket från talibanernas förtryck samt intensifieringen av jakten efter al-Qaidah och dess ledare Usama bin Ladin.
Operation ”Enduring Freedom” inleddes med en stor informationskampanj vars syfte var att rättfärdiga en militär intervention i Afghanistan. Bara sex veckor efter det att USA hade börjat bomba Afghanistan höll Laura Bush inför nationen radiotalet ”The Taliban’s War Against Women and Children”. I detta tal berättade hon bland annat om talibanernas fruktansvärda förtryck av afghanska kvinnor och barn. Vidare i talet nämnde hon att barnen inte får längre ”… flyga med drakar, deras mödrar riskerar prygel om de skrattar högt” och att talibanerna hotar att dra ut fingernaglarna på kvinnor som använder nagellack. TV-reportage strax innan och efter kriget visade bilder på bland annat kvinnor iklädda i burkha som blev slagna och piskade av talibaner. Flickor fick inte längre komma till sina skolor och kvinnorna utestängdes från arbetsplatserna. Den afghanska kvinnan och hennes situation kom därmed att hamna i propagandakrigets centrum.
I kölvattnet till dessa händelser skrev Seierstad sin mycket uppmärksammade reseskildring från Afghanistan som blev en formidabel försäljningssuccé.
ANALYS
Sierstad skriver i inledning till sin reseskildring att efter ett kort besök hos den afghanske bokhandlaren Sultan Khan och hans familj i Kabul insåg hon att det hade varit spännande att skriva en bok om familjen. För att ge en så rättvis bild som möjligt av familjen väljer Seierstad att go native, dvs. att resenären gör sig till en annan för att kunna se det Andra på dess egna villkor (Melberg 2005:62). Seierstad anammar således den afghanska klädstilen och sover på golvet med kvinnorna i bokhandlarhemmet. Som västerländsk kvinna har hon dessutom det unika tillträde dit inga män eller afghanska kvinnor kan komma: ”Som västerländsk kvinna kunde jag vara hos både kvinnorna och männen. Hade jag varit man hade jag aldrig kunnat bo i familjen som jag gjorde, så tätt inpå Sultans kvinnor, utan att folk hade börjat prata.” (Seierstad 2002:10). Seierstad blir därmed enligt Melmberg vittnet som berättar om något som ingen annan har sett eller har velat lämna vittnesbörd om (Melberg 2005:27).
Seierstad har valt en litterär form för sin reseskildring vilket gör att man ibland undrar om vissa delar är fiktiva eller inte. Hennes blick blir tydligt spionerande med uppgift att bokstavligen avslöja den afghanska kulturen. Spurr skriver i sin bok om detta fenomen på följande sätt: ”The journalist is literally on the lookout for scenes that carry an already established interest for a Western audience, thus investing perception itself with the mediating power of cultural difference.” (Spurr 2004:21). Därmed gör Seierstad sig skyldig till att kolonisera den afghanska verkligheten hon beskriver och förvandla den till en inversion av den västerländska kulturen. Inversionen blir dömande även om den västerländska norm som Seierstad utgår ifrån aldrig nämns explicit. På detta sätt upphör den afghanska kulturen att gälla, det enda som därmed har en reell existens blir den västerländska kulturen och inversionen eller motsatsen av denne (Melmberg 2005:73).
Den spionerande och avslöjande blick som Seierstad använder sig av hamnar inom den retoriska tropen ”övervakning” som Spurr nämner i sin bok. Ett exempel på denna övervakning är när Seierstad objektiverar människokroppar och tar sig rätten att utforska och studera dem samtidigt som den Andre förnekas rätten att se tillbaka. Seierstad väljer att beskriva och värdesätta afghanska kvinnokroppar. I en scen ur boken nämner Seierstad bokhandlarens kvinnorna på besök i en hamam dit inga män har tillträde. Hon skriver att: ”Några är Rubensaktigt feta, andra är magra som stickor, med revben som sticker ut.” (Seierstad 2002:166). Bibi Gul som är Leilas mor får i uppgift att tvätta sin mor med tvättlapp: ”Men hon ger snart upp, hon når inte runt magen och armarna känns för tunga att lyfta. Hennes bröst vilar tunga över den stora magen. Hon blir sittande i sin trans, stelnad, som en stor, grå staty.” (Seierstad 2002:167). När det visar sig att det är hopplöst lägger sig Bibi Gul på magen: ”Brösten hänger ut på var sida. Magen, som är så stor att den täcker könet när hon står eller sitter, flyter ut som en vit oformlig massa.” (Seierstad 2002:172). Kvinnorna i familjen Khan är alla rundlagda vilket beror på ”Fettet och matoljan som de generöst häller över sina matportioner…” (Seierstad 2002:168). Dessa beskrivningar av afghanska kvinnor som slappa och frossande stor i skarp kontrast till den vältrimmade västerländska kroppen som är disciplinerad: ”… vältränade soldater från Tyskland.” (Seierstad 2002:227). Denna form av slapphet omfattar även den afghanska mannen. Seierstad skriver: ” …män som bara står och hänger.” (Seierstad 2002:184). Afghanen saknar den västerländska disciplinen och framåtandan: ”De flesta försäljarna verkar mer upptagna av att sladdra med grannen eller sitta tillbakalutad på en mjölsäck eller en matthög…” (Seierstad 2002:95).
Kvinnor klädda i burkha upphör att vara subjekt och blir till omänskliga objekt. Burkhan får ett eget liv som berövar kvinnans existens. I reseskildringen kan vi således läsa uttryck som ”en höggravid burkha”, ”den fladdrande burkhan”, ”feta burkhan”, ”ledarbrukhan”, ”den svällande burkhan”. Kvinnan i burkha är livlös. Att prata med en kvinna i burkha ”är som att prata med en staty med blått tyg över.” (Seierstad 2002:164). Burkhan likställs också med djur då Seierstad skriver: ”… och näsan stickande fram ur vecken som en näbb.” (Seierstad 2002:93) eller när hon skriver att ”Burkhakvinnor är som hästar med skygglappar, de kan bara se åt ett håll.” (Seierstad 2002:94).
Spurr nämner i sin bok den retoriska tropen ”förnedring”. Med hjälp av denna trop visar Spurr på ett tydligt sätt hur renhet och hygien har blivit av central betydelse för den västerländska konstruktionen av det egna. Den egna ”renheten” har satts i mottsats till den Andres smutsiga tillvaro och äckliga matvanor. I den koloniala diskursen beskrevs som exempel den afrikanska metropolen som skräpig och oorganiserat (Melberg 2005:190). Således upprätthålls den symboliska konstruktionen och gränserna som skiljer ”oss” och det västerländska framstegsidealet från vilden.
Seierstad använder sig väldigt flitigt av denna trop i sin beskrivning av det afghanska samhället och speciellt av den afghanska kvinnan. I reseskildringen nämner till exempel Seierstad dammet som är ständigt närvarande i Kabul: ”… Kabuls eviga sanddamm över alla bänkar, hyllor och fönsterbräden.” (Seierstad 2002:117). ”Dammet, det fina sanddammet som är Kabuls förbannelse. När det regnar blir dammet till lera, när det är torrt virvlar det omkring, täpper igen näsorna, vållar katarrer i ögonen, beläggningar i halsen och slem i lungorna.” (Seierstad 2002:184). Religiösa pilgrimer beskrivs som ”… täckta av damm.” (Seierstad 2002:161). Dammet blir också till symbol för det kvinnliga förtrycket i Afghanistan som upprätthålls av urgamla traditioner och sedvänjor som inte har upphört att gälla även efter talibanregimens fall. Exempel på detta är när Seierstad beskriver hur den unge och olycklige Leila tillbringar sina dagar i hemmet med att städa, laga mat och vänta på sin make: ”Det mesta av dammet virvlar upp, svävar omkring och lägger sig igen bakom henne. Lukten av damm lämnar aldrig lägenheten. Hon blir aldrig av med dammet, det har lagt sig på hennes rörelser, på hennes kropp, på hennes tankar.” (Seierstad 2002:170). Det enda som enligt Seierstad inte drabbas av detta damm i Afghanistan är dem nyputsade och skinande vapnen i händer på män (Seierstad 2002:257).
Kvinnorna och deras brist på hygien beskrivs i stor rikedom av Seierstad. Bland annat förundras Seierstad över hur mycket skräp som burkhan drar upp och hur smutsig den blir (Seierstad 2002:11). Den unge Leila: ”… lägger sig i samma kläder som hon har gått i hela dagen.” (Seierstad 2002:182). Vidare erinrar hon sig över hur smutsigt och äckligt det är att besöka marknaden klädd i burkha: ”Doften av saffran, vitlök, torkad peppar och nystekta pachora tränger in genom det stela tyget och blandas med svetten, andedräkten och lukten av stark såpa. Nylontyget är så tätt att man kan känna lukten av sin egen andedräkt.” (Seierstad 2002:93). Burkhans motbjudande lukt blir också till symbol för förtrycket av den afghanska kvinnan. Hur mycket den afghanska kvinnan än försöker tvätta sig rent från detta smuts och förtryck hamnar hon i slutändan i samma orena tillstånd:
Burkhan med deras egen lukt. Eftersom så lite luft slipper in och ut har varje burkha sin särskilda lukt. Bibi Guls burkha osar av den obestämbara dunst hon omger sig med, gammal andedräkt blandad med söta blommor och något surt. Leilas luktar svett och matos. Egentligen stinker alla burkhorna och kläderna, men grönsåpan och det rosa schampot kämpar mot övermakten. De får snart tillbaka sin egen dunst som burkhorna trycker ner över dem. Lukten av gammal slavinna, lukten av ung slavinna. s. 173
Även om afghanska kvinnor försöker rena sig genom bad kan dem aldrig komma bort från smutsen (förtrycket) som har trängt in i deras tankar.
Seierstad konstruerar i sin reseskildring en tydlig dikotomi mellan det traditionella afghanska samhället och det moderna västerländska. Genom att upprätthålla denna dikotomi upprätthålls och stärks gränserna mellan ”oss” och ”dem”. Det moderna står för föränderlighet medan det traditionella står för något som är förlegat och oföränderligt. Seierstad konstaterar att ”Det är som om tiden har stått stilla i Kabuls basar. Varorna är desamma som när Dareios av Persien vandrade här femhundra år före Kristus.” (Seierstad 2002:95). Dikotomin är väldigt tydlig när Seierstad diskuterar afghanernas klädesplagg och levnadssätt. Burkhan och shalvar khamiz är symboler för det traditionella medan västerländska kläder är symboler för modernitet. Seierstad skriver: ”När hotellet byggdes på sextitalet var det Kabuls modernaste. På den tiden fylldes foajén av män i eleganta kostymer och kvinnor i korta kjolar och moderna frisyrer. Det serverades alkohol och spelades västerländsk musik.” (Seierstad 2002:206). Tajmir som är gift med Khadija säger till sin fru: ”Men då säger jag till henne att egentligen räcker det med ett barn, det är fint med ett barn. I väst är det många som har bara ett barn.” (Seierstad 2002:254). Det traditionella samhället utmärks av ofrihet och förtryck men emellanåt kan man även se tecken på frihet i det afghanska samhället: ”Ibland kan man också se målade tånaglar under kanten på en burkha, ett litet tecken på frihet i alla fall.” (Seierstad 2002:96). Genom dessa implicita exempel som många gånger gränsar till det explicita, upprätthålls gränsdragningen mellan ”vi” och ”dem”.
SLUTATS
Det blir väldigt tydligt att Seierstad i sin bok framställer det afghanska samhället som en inversion, en diametral motsatts till det västerländska samhället. Den afghanska kvinnan lever i ofrihet och förtryck i motsatts till den västerländska kvinnan som kan gå klädd i korta kjolar och moderna frisyrer. I motsatts till det rena och fina Väst lever afghanerna täckta av ett ständigt närvarande damm som även lägger sig över deras tankeförmåga. Hur mycket dem än försöker ta sig ur detta traditionella samhälle är dem fast. Seierstads reseskildring upprätthåller därmed den neo-koloniala diskursen och blir på så sätt en del i rättfärdigandet av en militär intervention och ockupation av Afghanistan i syfte att hjälpa afghanerna befria sig själva från förlegade traditioner och sedvänjor.
Värt att noteras är också att bokhandlaren Shah Muhammed Rais åkte till Norge för att bland annat undersöka möjligheterna att driva en rättslig process mot Åsne Seierstad. Han ansåg nämligen att boken har varit starkt vinklat och innehåll lögner. Han kom därför att skriva sin egen version ”Det var en gång en bokhandlare i Kabul” som ett svar på Seierstads bok.
LITTERATUR
Melmberg, Arne. 2005. Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen. Daidalos.
Seierstad, Åsne. 2002. Bokhandlaren i Kabul. Nordstedts Förlag.
Spurr, David. 2004. The Rhetoric of Empire: Colonial Discourse in Journalism, Travel Writing, and Imperial Administration. Duke University Press.
Du sköna nya värld
Aldous Huxleys roman "Du sköna nya värld" kom för första gången ut i svensk översättning 1932. Boken är en spännande roman om ett gudlöst samhälle där människorna lever efter sina begär och passioner. Boken är verkligen banbrytande och en intressant läsning.
I Huxleys värld har människan befriats från alla känslomässiga bindningar och kan ohämmat ägna sig åt konsumtion och tillfälliga sexuella kontakter. Hela tillvaron är inriktad på omedelbar lyckomaximering. Sexualhormoniskt tuggummi gör att åtrån växer (dagens viagra, p-piller, dagen efter p-piller) och lyckodrogen Soma (dagens Redbull, hasch, sprit, alkhol etc.) gör att människor inte känner någon som helst obehag. Magnesium saltade mandlar gör att man håller sig ung och vacker (dagens ansiktskrämer, workout-prylar etc). Alla dessa substitut är till för att få människorna att glömma bort att de alla ska återvända till sin Skapare.
Människor föds inte längre fram på ett naturligt sätt. Det finns inga pappor eller mammor (dagens krackelering av kärnfamiljen). Istället produceras människor artificiellt och människorna delas in i klasser, alpha-människor, delta-människor etc. Ett varnande exempel om övertron på genetikens möjligheter.
Boken var en mycket intressant läsning med ständiga paralleller till dagens samhälle. Även om Huxley skrev detta verk 1931 är den högst relevant i vår tid. Det ser ut som om samhället är på väg mot Huxleys skrämmande vision.
Den enda personen i boken som lyckats stå utanför denna gudlösa utveckling kallas för vilden. Subhanallah, det är precis vad många muslimer blir kallade för idag, 'bakåtsträvare', fundamentalister', 'terrorister', 'kvinnoförtryckare' etc.
Mitt favorit citat i boken är där en av arkitekterna bakom det gudlösa samhället, citerar ur en för länge sedan förbjuden bok:
"Vi tillhör inte oss själva mer än det vi äger tillhör oss själva. Vi skapade icke oss själva, vi kan icke råda över oss själva. Vi är icke våra egna herrar. Vi är Guds egendom. Består icke vår lycka i att betrakta saken så? Ligger det någon lycka eller någon tröst i att anse, att vi verkligen tillhör oss själva? Unga och lyckliga människor kanske tänker så. De kanske tror, att det är något stort att få allting, såsom de tror, på sitt eget sätt - att inte vara beroende av någon annan - att inte behöva tänka på något, som inte syns, att slippa det besvärliga i ständig tacksamhet, ständig bön och att slippa i sina handlingar ständigt ta hänsyn till en annans vilja. Men allt eftersom tiden lider, skall de liksom alla människor finna, att oberoende icke skapats för människan - att det är ett onaturligt tillstånd - att det duger till en tid, men att det icke tryggt kan föra oss fram till slutet..."
Om jag därför kallas för vilden för att jag tror på tidlösa lagar, bud och etik givna av Allah så får jag bära detta namn med stolthet i den "sköna nya värld".
Servants of Allah
Jag har läst färdigt den underbara boken Servants of Allah: african muslims enslaved in the americas. Boken var verkligen en ögonöppnare för mig. Jag hade ingen aning om att så många slavar som togs från Afrika till Amerika var muslimer.
I boken får du följa med på en resa som i detalj visar hur muslimer togs som slavar till Amerika. Författaren tar upp detaljer på barbariet men lyfter också fram en spännande sida, nämligen muslimernas starka tro. Kapitel efter kapitel nämner författaren exempel på denna starka tro. Diouf citerar exempelvis i sin bok Count de Gobineau som beskriver hur hårt muslimska slavar arbetade för att kunna få tillgång till Koranen:
"(The Koran was) sold in Rio by the French booksellers Fauchon and Dupont, who import copies from Europe, and sell them 15 to 25 millereis, or 36 to 40 francs. Slaves who are evidently very poor are willing to make the greatest sacrifices to acquire this volume. They go into dept to do so and sometimes take a year to pay off the bookseller. About a hundred copies of the Koran are sold every year." (s. 114)
En sak som jag tyckte var mycket intressant var att en del av de muslimska slavarna lyckades fly från sina herrar till indianerna. Slavägarna var väldigt rädda för att muslimerna skulle sprida sin tro till indianerna. Därför tvångsdöpte man alla muslimer och förbjöd all utövning av islam.
Efter att du har läst denna bok kommer ditt liv förändras. Du kommer ställa följande fråga bland många andra till dig själv: om dessa muslimer gjorde så mycket för islam som slavar vad gör jag som lever i tryghet och i frihet för islam?
Jag rekommenderar denna bok, läs den!
Makeovermani och självtillbedjan
I vårt moderna samhälle söker allt fler människor möjligheten att få leva ut sina liv och få uppnå den perfekta kroppen. Denna självtilbedjan speglar människans gudsförnekelse. När människan slutar tillbe Skapare börjar hon istället dyrka sina begär och passioner.Boken Makeovermani: om Dr Phil, plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget av Thomas Johansson visar just på denna effekt. I boken nämns exempelvis Wayne Dyers bok Älska dig själv. I boken vill författaren att man ska stå naken framför spegeln och beundra ens kropp. På så sätt menar Dyers att man blir lycklig och framgångsrik. På detta sätt menar Dyers att man bygger upp självförtroendet. Ur ett islamiskt perspektiv är detta inget annat än ren självtillbedjan, avgudadyrkan (shirk).
I västerlandet valde man bort andlighet till förmån för materialism. Därför blir den fysiska kroppen så viktig idag (tatuering, fittness, bantning etc). All denna besatthet med ytan kan vi se på TV-program som Extreme Makeover. Människans andliga natur förnekas, förtrycks och sätts åt sidan. Johansson skriver i boken att vi lever i "Ett samhälle som offrat det andliga och existentiella på materialismens altare.". Han talar sanningsord!
Det är som titeln säger en illusion om det perfekta jaget. Perfektion kan inte sökas på jorden. Perfektion finns endast i paradiset. Detta lovar Skaparen. Precis som Satan lovade Adam och Eva evigt liv genom att äta av den förbjudna frukten lovar idag plastkirurger evig ungdom för de som så önskar. Johansson citerar en plastkirurg som har skrivit en bok om detta ämne. I boken står det att läsa:
"Det idealiska avståndet från centrum av pupillen lodrätt uppåt till ögonbrynet ska hos en vuxen kvinna vara ca 2,5 cm. Är avståndet ca 1,5-2 cm har det troligtvis utvecklats ett visst häng. Hos en man kan man dra ifrån ca 3-5 cm från dessa måttangivelser. Ögonbrynen ska under alla förhållanden inte befinna sig nedanför ögonhålans övre benkant."
Är detta inte patetiskt och anledningen till varför så många människor idag är missnöjda med sina utseenden? Kan denna idealbild kanske förklara varför vi idag har anorexi och bolemi?
Imamernas och prästernas roll och ansvar har tagits över av populärpsykologer. På TV-rutan ger de oss goda råd om hur vi kan fixa trasiga äktenskap, hur vi kan bli lyckliga igen, gå ner i vikt och mycket mer. Dessa psykologer lär dock inte tittarna att erkänna sin Skapare, att underkasta sig Honom och på så sätt vinna det högsta priset, Paradiset och närheten till Gud.
Det här var en riktig bra bok. Emellanåt tyckte jag att Johansson var alldeles för deskriptiv utan att analyser och berätta vad han själv tycker om makeovermani-fenomenet. Jag skulle vilja att Johansson lät sin egen röst höras klarare och tydligare. För när den gör det så slår han klockrena poäng. Exempelvis då han skriver om plastkirurgins strävan efter den eviga ungdomen: "På ett djupare plan handlar det om vår relation till döden och om en längtan att förbli evigt ung."
Har du sett något utav dessa TV-program som predikar om den eviga ungdomen? Vad tycker du? Kommentera gärna!
Förbannad lögn och journalistik
För ett tag sedan läste jag en mycket bra bok om journalistik som är skriven av Anders R. Olsson. Författaren har de senaste 25 åren arbetat som journalist, bland annat på Dagens Nyheter, Ekot och TT. Han har dessutom undervisat vid Stockholms universitet samt skrivit flera böcker och rapporter. Med andra ord har Olsson en god insyn i mediernas värld och vet mycket väl vad han skriver om.
Boken har ett kritiskt förhållningssätt mot journalister och nyhetsmedier. Som muslim vet jag att nyhetsmedierna inte alltid är neutrala i sin förmedling av information. Istället för att förmedla information, skapar medierna nyheter. Nyheterna ska sälja idag och då måste man ta fram nyheter som har ett värde för konsumentera, läsarna. Muslimer som skjuter, skriker och bränner säljer. Medan muslimer som är goda och laglydiga samhällsmedborgare inte är av intresse. Det här fenomenet bekräftar Olsson också: "I decennier har rapporteringen om muslimer handlat, med ytterst få undantag, om deras våldshandlingar." (s. 143).
Kapiteln som jag fann mest intressant var "Ljugandets former". Här lyfter Olsson fram olika lögner som nyhetsmedierna använder sig och på så sätt förvrider verkligheten. Han börjar i den här kapiteln med att tala om rena sakfel. Dessa rena sakfel uppdagas ofta och journalisten får stå där med en lång näsa. Ljugandet kan också ske genom ombud. Då citerar journalisten någon källa som påstår något. Ofta anonym källa. Ingen kan kontrollera uppgifter men läsarna köper uppgiften okritiskt. Journalister ljuger även genom faktaurval. Detta kan vi muslimer vittna om. Exempelvis genom alla dessa tidningsartiklar som talar om den förtryckande slöjan. Journalisterna väljer då att ge röst åt dessa kvinnor som anser att slöjan är ett förtryck, för så var det i deras egna hemländer. Journalisterna väljer att inte intervjua eller fråga någon som bär slöjan. Olsson ger många exempel på dessa och andra former av lögner.
Han visar också på hur journalisterna viklar nyheterna. Allt för att uppnå sensationslystnad och på så sätt tjäna en extra slant.
Är du muslim och djupt oroad över den mediala framställningen av muslimer, då kan du inte undvika att läsa denna bok.
Boken finns att köpa på Bokus för 168 kr.
Kommentera detta inlägg och berätta vad du tycker om medias rapportering av muslimer!
