Kritisk läsning av Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul
HISTORISK BAKGRUND
Författarinnan till reseskildringen ”Bokhandlaren i Kabul” blev internationellt känd för sina dramatiska TV-reportage under Irakkrigets mest intensiva skede. Vi kommer alla ihåg journalisten Åsne Seierstad i TV rutan, där hon stod och hukade sig, klädd i skottsäker skyddsväst med vit hjälm. Det var inte många journalister som vågade stanna kvar och arbeta i ett krigshärjat och sönderslitet Irak.
USA och dess koalition hade inlett det globala kriget mot terrorismen och initialt haft stora framgångar med den militära operationen ”Enduring Freedom”. Dess syfte var att befria det afghanska folket från talibanernas förtryck samt intensifieringen av jakten efter al-Qaidah och dess ledare Usama bin Ladin.
Operation ”Enduring Freedom” inleddes med en stor informationskampanj vars syfte var att rättfärdiga en militär intervention i Afghanistan. Bara sex veckor efter det att USA hade börjat bomba Afghanistan höll Laura Bush inför nationen radiotalet ”The Taliban’s War Against Women and Children”. I detta tal berättade hon bland annat om talibanernas fruktansvärda förtryck av afghanska kvinnor och barn. Vidare i talet nämnde hon att barnen inte får längre ”… flyga med drakar, deras mödrar riskerar prygel om de skrattar högt” och att talibanerna hotar att dra ut fingernaglarna på kvinnor som använder nagellack. TV-reportage strax innan och efter kriget visade bilder på bland annat kvinnor iklädda i burkha som blev slagna och piskade av talibaner. Flickor fick inte längre komma till sina skolor och kvinnorna utestängdes från arbetsplatserna. Den afghanska kvinnan och hennes situation kom därmed att hamna i propagandakrigets centrum.
I kölvattnet till dessa händelser skrev Seierstad sin mycket uppmärksammade reseskildring från Afghanistan som blev en formidabel försäljningssuccé.
ANALYS
Sierstad skriver i inledning till sin reseskildring att efter ett kort besök hos den afghanske bokhandlaren Sultan Khan och hans familj i Kabul insåg hon att det hade varit spännande att skriva en bok om familjen. För att ge en så rättvis bild som möjligt av familjen väljer Seierstad att go native, dvs. att resenären gör sig till en annan för att kunna se det Andra på dess egna villkor (Melberg 2005:62). Seierstad anammar således den afghanska klädstilen och sover på golvet med kvinnorna i bokhandlarhemmet. Som västerländsk kvinna har hon dessutom det unika tillträde dit inga män eller afghanska kvinnor kan komma: ”Som västerländsk kvinna kunde jag vara hos både kvinnorna och männen. Hade jag varit man hade jag aldrig kunnat bo i familjen som jag gjorde, så tätt inpå Sultans kvinnor, utan att folk hade börjat prata.” (Seierstad 2002:10). Seierstad blir därmed enligt Melmberg vittnet som berättar om något som ingen annan har sett eller har velat lämna vittnesbörd om (Melberg 2005:27).
Seierstad har valt en litterär form för sin reseskildring vilket gör att man ibland undrar om vissa delar är fiktiva eller inte. Hennes blick blir tydligt spionerande med uppgift att bokstavligen avslöja den afghanska kulturen. Spurr skriver i sin bok om detta fenomen på följande sätt: ”The journalist is literally on the lookout for scenes that carry an already established interest for a Western audience, thus investing perception itself with the mediating power of cultural difference.” (Spurr 2004:21). Därmed gör Seierstad sig skyldig till att kolonisera den afghanska verkligheten hon beskriver och förvandla den till en inversion av den västerländska kulturen. Inversionen blir dömande även om den västerländska norm som Seierstad utgår ifrån aldrig nämns explicit. På detta sätt upphör den afghanska kulturen att gälla, det enda som därmed har en reell existens blir den västerländska kulturen och inversionen eller motsatsen av denne (Melmberg 2005:73).
Den spionerande och avslöjande blick som Seierstad använder sig av hamnar inom den retoriska tropen ”övervakning” som Spurr nämner i sin bok. Ett exempel på denna övervakning är när Seierstad objektiverar människokroppar och tar sig rätten att utforska och studera dem samtidigt som den Andre förnekas rätten att se tillbaka. Seierstad väljer att beskriva och värdesätta afghanska kvinnokroppar. I en scen ur boken nämner Seierstad bokhandlarens kvinnorna på besök i en hamam dit inga män har tillträde. Hon skriver att: ”Några är Rubensaktigt feta, andra är magra som stickor, med revben som sticker ut.” (Seierstad 2002:166). Bibi Gul som är Leilas mor får i uppgift att tvätta sin mor med tvättlapp: ”Men hon ger snart upp, hon når inte runt magen och armarna känns för tunga att lyfta. Hennes bröst vilar tunga över den stora magen. Hon blir sittande i sin trans, stelnad, som en stor, grå staty.” (Seierstad 2002:167). När det visar sig att det är hopplöst lägger sig Bibi Gul på magen: ”Brösten hänger ut på var sida. Magen, som är så stor att den täcker könet när hon står eller sitter, flyter ut som en vit oformlig massa.” (Seierstad 2002:172). Kvinnorna i familjen Khan är alla rundlagda vilket beror på ”Fettet och matoljan som de generöst häller över sina matportioner…” (Seierstad 2002:168). Dessa beskrivningar av afghanska kvinnor som slappa och frossande stor i skarp kontrast till den vältrimmade västerländska kroppen som är disciplinerad: ”… vältränade soldater från Tyskland.” (Seierstad 2002:227). Denna form av slapphet omfattar även den afghanska mannen. Seierstad skriver: ” …män som bara står och hänger.” (Seierstad 2002:184). Afghanen saknar den västerländska disciplinen och framåtandan: ”De flesta försäljarna verkar mer upptagna av att sladdra med grannen eller sitta tillbakalutad på en mjölsäck eller en matthög…” (Seierstad 2002:95).
Kvinnor klädda i burkha upphör att vara subjekt och blir till omänskliga objekt. Burkhan får ett eget liv som berövar kvinnans existens. I reseskildringen kan vi således läsa uttryck som ”en höggravid burkha”, ”den fladdrande burkhan”, ”feta burkhan”, ”ledarbrukhan”, ”den svällande burkhan”. Kvinnan i burkha är livlös. Att prata med en kvinna i burkha ”är som att prata med en staty med blått tyg över.” (Seierstad 2002:164). Burkhan likställs också med djur då Seierstad skriver: ”… och näsan stickande fram ur vecken som en näbb.” (Seierstad 2002:93) eller när hon skriver att ”Burkhakvinnor är som hästar med skygglappar, de kan bara se åt ett håll.” (Seierstad 2002:94).
Spurr nämner i sin bok den retoriska tropen ”förnedring”. Med hjälp av denna trop visar Spurr på ett tydligt sätt hur renhet och hygien har blivit av central betydelse för den västerländska konstruktionen av det egna. Den egna ”renheten” har satts i mottsats till den Andres smutsiga tillvaro och äckliga matvanor. I den koloniala diskursen beskrevs som exempel den afrikanska metropolen som skräpig och oorganiserat (Melberg 2005:190). Således upprätthålls den symboliska konstruktionen och gränserna som skiljer ”oss” och det västerländska framstegsidealet från vilden.
Seierstad använder sig väldigt flitigt av denna trop i sin beskrivning av det afghanska samhället och speciellt av den afghanska kvinnan. I reseskildringen nämner till exempel Seierstad dammet som är ständigt närvarande i Kabul: ”… Kabuls eviga sanddamm över alla bänkar, hyllor och fönsterbräden.” (Seierstad 2002:117). ”Dammet, det fina sanddammet som är Kabuls förbannelse. När det regnar blir dammet till lera, när det är torrt virvlar det omkring, täpper igen näsorna, vållar katarrer i ögonen, beläggningar i halsen och slem i lungorna.” (Seierstad 2002:184). Religiösa pilgrimer beskrivs som ”… täckta av damm.” (Seierstad 2002:161). Dammet blir också till symbol för det kvinnliga förtrycket i Afghanistan som upprätthålls av urgamla traditioner och sedvänjor som inte har upphört att gälla även efter talibanregimens fall. Exempel på detta är när Seierstad beskriver hur den unge och olycklige Leila tillbringar sina dagar i hemmet med att städa, laga mat och vänta på sin make: ”Det mesta av dammet virvlar upp, svävar omkring och lägger sig igen bakom henne. Lukten av damm lämnar aldrig lägenheten. Hon blir aldrig av med dammet, det har lagt sig på hennes rörelser, på hennes kropp, på hennes tankar.” (Seierstad 2002:170). Det enda som enligt Seierstad inte drabbas av detta damm i Afghanistan är dem nyputsade och skinande vapnen i händer på män (Seierstad 2002:257).
Kvinnorna och deras brist på hygien beskrivs i stor rikedom av Seierstad. Bland annat förundras Seierstad över hur mycket skräp som burkhan drar upp och hur smutsig den blir (Seierstad 2002:11). Den unge Leila: ”… lägger sig i samma kläder som hon har gått i hela dagen.” (Seierstad 2002:182). Vidare erinrar hon sig över hur smutsigt och äckligt det är att besöka marknaden klädd i burkha: ”Doften av saffran, vitlök, torkad peppar och nystekta pachora tränger in genom det stela tyget och blandas med svetten, andedräkten och lukten av stark såpa. Nylontyget är så tätt att man kan känna lukten av sin egen andedräkt.” (Seierstad 2002:93). Burkhans motbjudande lukt blir också till symbol för förtrycket av den afghanska kvinnan. Hur mycket den afghanska kvinnan än försöker tvätta sig rent från detta smuts och förtryck hamnar hon i slutändan i samma orena tillstånd:
Burkhan med deras egen lukt. Eftersom så lite luft slipper in och ut har varje burkha sin särskilda lukt. Bibi Guls burkha osar av den obestämbara dunst hon omger sig med, gammal andedräkt blandad med söta blommor och något surt. Leilas luktar svett och matos. Egentligen stinker alla burkhorna och kläderna, men grönsåpan och det rosa schampot kämpar mot övermakten. De får snart tillbaka sin egen dunst som burkhorna trycker ner över dem. Lukten av gammal slavinna, lukten av ung slavinna. s. 173
Även om afghanska kvinnor försöker rena sig genom bad kan dem aldrig komma bort från smutsen (förtrycket) som har trängt in i deras tankar.
Seierstad konstruerar i sin reseskildring en tydlig dikotomi mellan det traditionella afghanska samhället och det moderna västerländska. Genom att upprätthålla denna dikotomi upprätthålls och stärks gränserna mellan ”oss” och ”dem”. Det moderna står för föränderlighet medan det traditionella står för något som är förlegat och oföränderligt. Seierstad konstaterar att ”Det är som om tiden har stått stilla i Kabuls basar. Varorna är desamma som när Dareios av Persien vandrade här femhundra år före Kristus.” (Seierstad 2002:95). Dikotomin är väldigt tydlig när Seierstad diskuterar afghanernas klädesplagg och levnadssätt. Burkhan och shalvar khamiz är symboler för det traditionella medan västerländska kläder är symboler för modernitet. Seierstad skriver: ”När hotellet byggdes på sextitalet var det Kabuls modernaste. På den tiden fylldes foajén av män i eleganta kostymer och kvinnor i korta kjolar och moderna frisyrer. Det serverades alkohol och spelades västerländsk musik.” (Seierstad 2002:206). Tajmir som är gift med Khadija säger till sin fru: ”Men då säger jag till henne att egentligen räcker det med ett barn, det är fint med ett barn. I väst är det många som har bara ett barn.” (Seierstad 2002:254). Det traditionella samhället utmärks av ofrihet och förtryck men emellanåt kan man även se tecken på frihet i det afghanska samhället: ”Ibland kan man också se målade tånaglar under kanten på en burkha, ett litet tecken på frihet i alla fall.” (Seierstad 2002:96). Genom dessa implicita exempel som många gånger gränsar till det explicita, upprätthålls gränsdragningen mellan ”vi” och ”dem”.
SLUTATS
Det blir väldigt tydligt att Seierstad i sin bok framställer det afghanska samhället som en inversion, en diametral motsatts till det västerländska samhället. Den afghanska kvinnan lever i ofrihet och förtryck i motsatts till den västerländska kvinnan som kan gå klädd i korta kjolar och moderna frisyrer. I motsatts till det rena och fina Väst lever afghanerna täckta av ett ständigt närvarande damm som även lägger sig över deras tankeförmåga. Hur mycket dem än försöker ta sig ur detta traditionella samhälle är dem fast. Seierstads reseskildring upprätthåller därmed den neo-koloniala diskursen och blir på så sätt en del i rättfärdigandet av en militär intervention och ockupation av Afghanistan i syfte att hjälpa afghanerna befria sig själva från förlegade traditioner och sedvänjor.
Värt att noteras är också att bokhandlaren Shah Muhammed Rais åkte till Norge för att bland annat undersöka möjligheterna att driva en rättslig process mot Åsne Seierstad. Han ansåg nämligen att boken har varit starkt vinklat och innehåll lögner. Han kom därför att skriva sin egen version ”Det var en gång en bokhandlare i Kabul” som ett svar på Seierstads bok.
LITTERATUR
Melmberg, Arne. 2005. Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen. Daidalos.
Seierstad, Åsne. 2002. Bokhandlaren i Kabul. Nordstedts Förlag.
Spurr, David. 2004. The Rhetoric of Empire: Colonial Discourse in Journalism, Travel Writing, and Imperial Administration. Duke University Press.
Jazakallah för slutsatsen!
"Seierstads reseskildring upprätthåller därmed den neo-koloniala diskursen och blir på så sätt en del i rättfärdigandet av en militär intervention och ockupation av Afghanistan i syfte att hjälpa afghanerna befria sig själva från förlegade traditioner och sedvänjor."
Säger allt.
Wslm.
Om det här fanns för något år sedan skulle jag använt det som argumentationer i skolan när jag läste boken. Men när det väl är dags för att uppge källan skulle nog läraren ändå se den som vinklad.. suck.. men det var bra....
Gött! Sitter just nu och skriver en postkolonial analys av den. Tack för inspirationen!
ALLA berättelser utgår från berättaren själv.
Att kritisera Seierstad för att vara västerlänning är dummare än Ingvar Carlsson och Göran Persson, -tillsammans.
Man får jämföra, beskriva och tycka.
Skriver man facklitteratur gäller lite mera neutrala former, men detta är en berättelse.
Bäste Abu Halim!
Otroligt bra skriven artikel om Åsne Seierstads bok om bokhandlaren i Kabul!
I Norge har jag i flera år kämpat för att visa att alla familjer är lika - men att sättet att förstå familjen och se på den är kulturellt färgat!
Jag har till och med skrivit en kort liten bok om Åsne Seierstads familj från de norksa bergen - sedd genom bokhandlarens och hans familjs glasögon:
. Kvinnorna lever ensamma sedan tre generationer
. Inga män står ut.
. Akademisk och ekonomisk hybris.
. Totalt etnocentrerad uppfattning om sig själv och livet.
Vi i västvärlden ser bara till ytan och saknar helt djup och empati!
Tack för att Du har skrivit en så upplysande krönika om boken om bokhandlaren!
Tack norska rättsväsendet för att Seierstad fick böta för sitt intrång!
Varma hälsningar
Eva Sternberg
Hjärnforskare och familjerådgivare
Göteborg
Hej!
Att tolka in dessa påstådda budskap i Åse Seierstads utmärkta bok, är att läsa som djävulen läser bibeln. Den som avnjuter boken utan förutfattad åsikt inser snart att Åse Seierstad inte har något emot Afghanistan som land, inte något emot Islam som religion, men däremot att kvinnor själva inte ges VALET att själva besluta om sitt eget liv, om de vill bära slöja eller vem de önskar gifta sig med.
Hon dramatiserar naturligtvis, detta gör man om man vill skriva en skönlitterär bok, och är inget som man kan kritisera. Jag undrar hur boken hade tagits emot ifall hon inte hade varit kvinna utan man. Troligtvis utan dessa ifrågasättanden. På ett sätt visar detta också hur könsdiskrimineringen även har betydelse i väst.
Om man skulle fördöma alla de författare som kämpar för att alla människor ska få behandlas rättvist och kalla dem västhatare eller östhatare, skulle nog nästan samtliga författare bli tvungna att lägga ned pennan.
De som önskar låta Öst träda fram i en mer positiv dager än den bild som målas upp i media, bör välja en annan väg än att vägra se de problem som finns mellan kulturen och kvinnors frihet. Ställ er bredvid Åse i kampen för kvinnor att välja. Det skulle föra oss närmare varandra och inte från.
Skriv en kommentar