45,8% har något mot min slöja
Följande inlägg är taget från Love & Loyalty bloggen!
I en undersökning om svenskarnas attityder om invandrare i DN (2008-10-23) läste jag att 45,8 % tyckte att "Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller arbetet".
Detta är definitivt skrämmande siffror. Varför skulle min slöja utgöra en sådan fara för alla arbetsgivare och skolor? Varför sådan skepsis? Förklaringsmodellerna är många, skräcken för terrorism, en osäker ekonomi, ökad misstro mot invandring etc.
Det är direkt missvisande, tycker jag, att man i undersökningen om invandring också tar upp slöjan. Idag är slöjan en del av den svenska klädesstilen även om det för vissa känns konstigt. Tusentals och åter tusentals, både äldre och yngre systrar som är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap, bär slöjan med stolthet till sina arbetsplatser och i skolan. Tusentals systrar med svenska föräldrar som har valt att konvertera bär slöjan. Genom en sådan undersökning cementerar man bara den rådande uppfattningen att slöjan är någonting främmande och skrämmande.
En av dem största anledningarna till varför jag startade Love & Loyalty var för att ändra bilden av slöjan i Sverige. Genom att erbjuda alla systrar i Sverige muslimska klädesplagg av god kvalité till rimliga priser vill jag göra mitt inlägg i debatten om slöjan. Ju fler systrar vi är som bär muslimska kläder med stolthet desto bättre läge har vi att ändra på attityder.
Ju mörkt det än ser ut så går det att andra på denna negativa syn på slöjan. Samma undersökning gjordes 2007 och då var 49,8 % av svenskarna negativt inställda, jämfört med dagens 45,8 %. Det finns alltså ett ljus i slutet av tunneln.
Gå med oss och låt oss förändra Sverige och visa vår fasta övertygelse och tro. Bär slöjan med stolthet!
Mobiltelefonen möter Koranen
Först och främst vill jag önska alla ni som läser och följer denna blogg, Ramadan Karim!Igår fick jag ett sms i min mobiltelefon. Den fick en att tänka till under dessa välsignade dagar. Den var skriven på engelska och jag har översatt den till svenska. Jag hoppas ni finner den lika intressant som jag gjorde!
Jag undrar vad som skulle hända om vi tog hand om Koranen så som vi tar hand om våra mobiltelefoner?
Tänk om vi bar med oss den i våra väskor och fickor?
Tänk om vi vände oss tillbaka för att hämta den om vi råkade glömma bort den?
Tänk om vi skulle bläddra i den flera gånger om dagen?
Tänk om vi brukade mottaga meddelanden från texten?
Tänk om vi behandlade den som om vi inte kunde leva utan den?
Tänk om vi gav den till barnen som en present?
Tänk om vi använde den medan vi reste?
Tänk om vi använde den under stunder av nöd?
Detta är något som får dig att säga... hmm. Var är min Koran?
Jo, det var en annan sak också, helt olikt våra mobiltelefoner så behöver vi inte vara oroliga för att vi ska tappa signalen.
***
Och där tog smset slut. Kan du fylla på med fler punkter kring mobiltelefonen och Koranen? Kommentera gärna!
Resan till nöjesparken
Häromdagen tog jag min tvååriga son till nöjesparken. På vägen dit gick vi förbi en elektronikaffär. Denna affär kom min son väl ihåg eftersom precis innanför entrén hade dem en elektronisk leksaksbil. En sådan du vet som man stoppar in 10 kr och som börjar röra på sig och blinka.Han kunde inte längre sitta still i sin barnvagn. Han börja förbrillt röra på sig, vilt viftande med pekfingret mot affären. Han ville till vilket pris som helst gå dit. Där fanns ju bilen som man kunde åka i. Tårarna började rinna.
"Vi ska till nöjesparken istället, vi är snart där. I nöjesparken har dem bilar, glass, åkattraktioner av olika slag. Där kan vi har mer kul." Sa jag tröstandes!
"Gråt, gråt!!!! Bil! Bil! Baba! Bil!" Svarade min son tillbaks!
"Ha lite tålamod. Vi är snart framme och där är det mycket bättre." Svarade jag och hoppades lite naivt att han skulle förstå vad jag menade.
Då slog det mig plötsligt som en blixt under en klar himmel.
Människans relation till sin Skapare är inte mycket mer olik än relationen mellan en far och en son.
Människan är lika otålig som ett barn och vill ha omedelbar nöje. Kosta vad det kostar. Inget tålamod. Ständigt klagande när en olycka drabbar, "varför sker detta mig?", "Varför just jag?" etc.
Vi glömmer Domedagen. Paradiset blir endast en hägring för oss. Vi struntar i att ransaka oss. Vi ska ha roligt och njuta nu, inte senare. Vi har inte tid att vänta.
Gud är den Allvetande och Hans vilja är ett uttryck av kärlek. Allt vad Gud har bestämt för oss är gott och kärleksfullt. Det är vi människor som är otåliga. Vi kan inte i förväg se visdomen i vad Gud har bestämt och föreskrivit för oss.
Gud lovar paradiset som inget öga har sett eller ett öra har hört till den som väljer att överge sin vilja för att underkasta sig endast Hans vilja. Allah har gett oss lovande beskrivningar av paradiset i sina uppenbarade ord. Han har också klargjort detta världsliga livets flytande lockelser. Om vi visar prov på tålamod och offervilja kommer vi belönas med paradiset.
Min son hade en ursäkt, han visste inte bättre. Hans förmåga att tänka, reflektera och analysera är inte färdigutvecklad. Tyvärr, kan inte vi säga samma sak. Gud har gett oss ett förstånd, Han har skickat sändebud och profeter för att vägleda oss och ända vägrar vi. Ändå är vi arroganta. Ändå vill vi inte offra detta förgängliga för det Efterkommande eviga.
"Vi erbjöd himlarna och jorden och bergen ansvaret, och de avböjde av ängslan (att inte kumma bära) det; men människan - alltid beredd till synd och dårskap - tog det på sig." (Koranen 33:72)
