Lisa och Mahmods förbjudna kärlek
Efter ett trevligt telefonsamtal från religionsläraren på Hvilan Utbildning som är en gymnasieskola med inriktning på trädgårdsutbildningar och floristutbildningar, åkte jag den 8 mars ut till skolan för att träffa eleverna. De hade precis avslutat ett långt kapitel om islam och hade enligt deras lärare många obesvarade frågor och funderingar kring islam.Jag satt på bussen, full av förväntningar. Det bästa en lärare vet är att få träffa spontana och nyfikna elever som är fyllda av livsdrömmar. Vad som intresserade mig mest var naturligtvis vilka funderingar som dessa ungdomar hade kring islam?
Jag besökte tre klasser där majoriteten av eleverna var flickor. Få elever på skolan hade invandrarbakgrund. En del av eleverna bodde även på internat, för mig var det en helt annan skola än vad jag annars var van vid, mångkulturella skolor i Malmö.
Jag hade en fantastisk tid i skolan, trevliga elever och goda möten.
Frågan som återkom i alla tre klasser som jag besökte var:
”Varför får inte muslimska flickor gifta sig med dem de älskar?”
Jag har i efterhand funderat över varför det kom sig att just denna fråga ställdes i alla tre klasser med tanke på att många av eleverna hade liten eller ingen kontakt alls med muslimer. Min snabba slutsats är att tragedin med Fadime och den följande medierapporteringen har satt sina spår. Vi får inte heller glömma alla storfilmer och pocketböcker med rollfiguren, ofta en stackars muslimska kvinna, som mot sin vilja blir bortgift med en förtryckande arabiska man.
Att bli bortgift mot sin vilja är totalt mot islam var mitt direkta svar. Det finns en underbar berättelse ur Profetens liv, över honom vare frid, där Aisha frågar honom: ”Måste föräldrar till en ung flicka som vill få henne gift fråga om hennes samtycke och tillstånd eller inte?” Profeten svarade: ”Hon måste bli tillfrågad om hon samtycker och ger sitt tillstånd.”
Att vissa muslimska flickor blir bortgifta mot sin vilja och nekade sin kärlek förekommer. Detta förnekar vi inte, det har dock inte sin grund i islam. Jag kunde dock urskilja en viss högdragenhet i tonen då frågan ställdes. Underförstått, ”vi är civiliserade, jämlika och fria i Sverige att vi får älska och gifta oss med vem vi vill”. Denna form av högdragenhet ville jag på ett delikat sätt knäcka. Därför sa jag:
”Föreställ er att blonda Lisa från Bunkeflo (etniskt svenskt överklassamhälle) blir djupt förälskad i Mahmod från Rosengård som kom till Sverige som flykting från Afghanistan. Efter en djup förälskelse informerar Lisa sina föräldrar:
”Mamma, pappa, jag har funnit mannen i mitt liv, min livspartner!” Hon avslöjar dock inte hans identitet utan bestämmer sig för att ta med Mahmod hem för att presentera honom. Hur hade föräldrarna reagerat?”
Jag vet att det är en förenklad och något fördomsfullt exempel sa jag till eleverna. ”Men förstår ni vart jag vill komma?” sa jag till eleverna. Eleverna nickade instämmande. En kille sa inför klassen att han känner många svenska flickor vars föräldrar aldrig skulle acceptera detta.
Lisa finns på riktigt. Jag har träffat henne. Föräldrarna har fryst ut henne, vill inte tala med henne. Denna sida av myntet uppmärksammas inte. Inga elever frågar om henne.
Det är dags att vi är ödmjuka och pekar ett fördömande finger i första hand mot oss själva innan vi pekar åt andra.
Artikeln har inte kommenterats än.
Skriv en kommentar