Otacksamma som boskap
Människan är otacksam inför sin Skapares otaliga gåvor. Hon är lik boskapen. Boskapen står alldeles ovetande inför deras ägare som varje morgon passerar framför dem. De har ingen aning om vem han är och bryr sig helt enkelt inte utan de fortsätter att beta som vanligt.
Deras ägare är den som förser boskapsskötaren med alla de medel som behövs för sköta och ta hand om boskapen. Trots detta förstår inte boskapen vem denna man är och således ignorerar de honom. Om boskapsskötaren skulle bara promenera förbi tittar boskapen på honom förväntansfullt eftersom de är vana vid att han är den som förser dem med föda och vatten.
Människan är lika otacksam och okunnig. Så fort något gott kommer på vägen tillskriver hon inte denna gåva till till ursprungskällan. Människan är helt visst otacksam.
Gud säger om de otacksamma: "Tänker du väl, att de flesta av dem höra eller hava förstånd? De äro alldeles som boskap; nej, de åro ännu mera vilseförda från den rätta vägen." (Koranen 25:44)
Varför tror du människan är så otacksam och inte kan erkänna ursprunget till allt gott? Kommentera.
Bismillah.
Människan är skapad glömsk. Allah s.w.t.a. jämför inte förgäves människan med boskap.
Vissa (många?) människor är otacksamma och erkänner inte ursprunget av allt gott för att de låtit shaytan den utstötte viska och leda dem till otrohet, högmod, arrogans, ytlighet - ja, till allt som är orsak till att man dyrkar människan-"diety".
Är inte självgoda, arroganta, egoistiska, bling-bling, högmodiga männsikor sådana som muslim bara vill vara långt borta ifrån?
Är inte de även orsak till att muslimer ännu mer uppskattar Allahs (s.w.t.a.) trogna tjänare för Hans skull?
Allah (s.w.t.a.) har (för sunya) skapat motsatser till allt som är gott och gett människam förnuft och skickat Muhammed (s.a.w.s.) som Barmhärtighet till alla världrar! för att människor skall kunna välja.
Den som har gjort så lite som en stoftkorns vikt av gott - eller ont - skall se det.
SubhanAllah! Må Allah förlåta oss våra synder, må Allah underlätta vägen till Sin Jannah för oss.
Wslm,
Hanumica
PS Jag känner oftast att min imaan (eller min medvetandenivå) växer alltid så som ramadhan nalkas. Min mormor, må Guds rahmet vara över henne, brukade säga med ett lugnt leende i ansiktet "O, det är redan rejeb. Bara shaaban kvar, så har ramadhan kommit inshaAllah" Varje år längtar jag hungrigt efter jumadel-uhra, för då är det inte länge kvar tills jag kan glädja mig med min älskade mormors bekanta ord. Jag känner att mitt medvetande höjs, jag känner att mitt hjärta fylls med ännu mer Gudsfruktan, hjärtat med ännu mer hopp, och en känslan av "inshirah" blir ibland oumbärlig :)
Vem är rikare än den tacksamme troendes själ? DS
Svar till Hanumica.
Detta påminner mig om sahaba som på samma sätt ständigt längtade på ramadan. Det är en tid då vi kan återställa oss till vår sanna fitra.
Skriv en kommentar