Förmedla barmhärtighetens budskap

Tänk på följeslagarna under de tio sista nätterna av ramadan. De sökte ivrigt efter Laylatul-Qadr genom att recitera Koranen och ståendes i bön under hela nätter. De inspirerades av Profetens  ord: “Den som står i bön under Laylatul-Qadr och gör så i tro och hopp om Allahs belöning kommer att få alla sina synder förlåtna.” Det är en natt däri dyrkan har värdet av dyrkan under ettusen månader. Följeslagarna stod i moskén. De hade dragit sig bort ifrån alla världsliga bekymmer för att fria sig själva för den mest välsignade natten.

Vad oroade ‘Â’ishah angående den natten? Hon gick till Profeten  och frågar: “Vilken är den bästa åkallelse som kommer att besvaras under denna natt?”

Profeten  svarade med följande åkallelse: “O Allah! Du är förlåtaren. Du älskar att förlåta, så förlåt mig.”

Vi bör ta en paus och tänka på betydelsen av denna rekommendation och lärdomen som vi kan dra av då vi kallar andra till Allah.

Först och främst borde vi notera kortheten av åkallelsen. Sannerligen kännetecknar korthet Profetens  åkallelser. Även under tarâwîh bönerna under ramadan, höll sig Profeten  till de korta åkallelserna som han lärde sin sonson al-Hasan.

Detta är en lärdom för dem av oss som önskar att tilltala folket och de som vill vara från dem som folket vill höra på, och vilja höra mera av. Vi borde vara koncisa och inte tråka ut folket med onödiga genomgångar och repetitioner.

Profeten  sa: “Kortheten i en persons predikan och längden av hans bön är en indikation på hans förståelse.”

Al-Shawkânî kommenterar hadithen med att säga: “Det är förvånande att folk påstår att de följer sunnah och de fromma föregångarna samtidigt som de förlänger deras fredagspredikningar till den punkten att de tröttar ut lyssnarna. Ibland talar de för att få fram deras ideologi, för att gynna deras egen synpunkt, för att lovprisa någon shaykh eller för att tala om något annat än det som fredagspredikan var ämnat för.”

Vi återvänder till betydelsen av åkallan som Profeten Muhammed  föreslog till ‘Â’ishah. Vi ser att det kräver att de mest passande av Allahs attributer ska åkallas i åkallelserna. Det är attributen av förlåtelse och allt som det medför av barmhärtighet och nåd. Mänskligheten behöver ständigt påminnas om dessa egenskaper. Detta borde vara temat för våra predikningar och uppmaningar. Tyvärr är det alldeles för många fler predikningar om fruktan och hot om helvetet.

För sannerligen överträffar Allahs barmhärtighet hans vrede och Hans förlåtelse överträffar hans straff. Hur underligt är det för en talare att reducera hoppet för folket med tal om straff då Allah säger:

Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda (Mina bud), misströsta då inte om Guds nåd. Gud förlåter alla synder; Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet! (Koranen 39:53)

Hur kan de föredra att tala om Allahs vrede när Profeten Muhammed  svor följande ord vid sin Herre:

”Jag svär vid Allah! Allah är mer barmhärtig mot Hans tjänare än en mor är mot hennes barn.”

Vi bör tänka efter att åkallan “Å Allah! Du är förlåtaren. Du älskar att förlåta, så förlåt mig” är rekommenderad för de bästa tiderna, dvs. under tiderna då åkallelser troligen är mest besvarade, då åkallarens hjärta är som mest ödmjuk och medveten. För att ett hjärta ska vara riktigt hoppfullt, måste det vara fritt från oförsiktighet och oärlighet.

Det som tillämpas på åkallelser gäller också vid tidpunkten då man lyssnar till uppmaningar. Detta är anledningen till varför Profeten  ofta brukade utnämna hans följeslagare för att uppmana varandra istället för att göra det själv. Han gjorde detta för att undvika att de skulle bli uttråkade, även om han klart var den mest kapabla och effektiva åkallaren bland dom och att de var ivrigast till att lyssna på hans ord.

Hur mycket behöver vi inte ha i åtanke idag när vi kallar andra till islam och rättfärdighet. Vi behöver ta tiden och omständigheterna i beräkning och välja den bästa tiden och platsen för att tala. Om vi förstår att vårt sanna mål i att kalla andra till islam och rättfärdighet är att mjuka upp deras hjärtan och ta dem till det som är rätt, så kommer vi kunna använda våra predikningar och uppmaningar som ett effektivt verktyg för reform och vägledning. Våra ord bör aldrig vara ett budskap av hopplöshet. De borde inte vara ett hinder i vägen för folkets sympati.

Goda nyheter och barmhärtiga handlingar är närmare till människornas hjärtan och har en större positiv effekt på deras uppförande. Godhet träder aldrig in i en angelägenhet utan att göra det vackrare, på samma sätt som grovhet aldrig träder in i en angelägenhet utan att vanära och skämma ut det.

Shaykh Masfar b. ‘Alî al-Qahtânî

Tags | attribut, folket, förlåtelse, predikningar