Eid-bönen och khutbah

Eid-bönens status i islam
Enligt majoriteten av de lärda är Eid-bönen waajib (obligatorisk). Profeten  brukade alltid utföra den och befallde alla att gå ut för att göra detsamma.

Han  beordrade särskilt kvinnorna att delta; Umm ’Atiyyah, må Allah vara nöjd med henne, återberättade att Profeten  beordrade:

“Låt de fria kvinnorna, jungfrurna och de menstruerande kvinnorna gå ut för att delta i Eid-bönen och bevittna det goda och de troendes åkallan. Vad gäller de menstruerande kvinnorna, bör de hålla sig borta från musallaa (dvs. bör inte delta i själva bönen).”

Shaykh ul-Islaam Ibn Taymiyyah, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”… Därför lutar vi åt åsikten att Salaat ul-Eid är fard ’Ayn (individuell plikt) för varje individ. Detta är Abu Haneefahs och andras åsikt och är en av de två rapporterade åsikterna av ash-Shaafi’ee och Ahmads madhhab.

Den åsikt som en del människor har, att det inte är waajib, är extremt osannolikt eftersom det är en av de större ceremonierna i islam; fler människor samlas för det än för fredagsbönen; och Takbeer blev lagstiftad på grund av den. Den åsikt som menar att den är fard kifaayah (gemensam plikt) är oberättigad…”

Ash-Shawkânî, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Notera att Profeten  utförde denna bön på varje Eid och försummade den aldrig. Han beordrade människor att gå ut för att utföra den; han befallde till och med de fria kvinnorna, jungfrurna och de menstruerande kvinnorna att gå ut, instruerande den senare att avstå från att be, så att de alla skulle bevittna det goda och muslimernas åkallan. Han beordrade vidare kvinnan som inte ägde en jilbaab (yttre heltäckande plagg för kvinnor) att låna från en väninna.

Allt detta bevisar att denna bön är waajib för varje individ, inte bara en kifayah plikt. Beordran att gå ut för dess skull medför en beordran att utföra bönen (för dem som inte har en ursäkt). Detta är innehållet av Profetens  anförande eftersom att gå ut är ett medel för att delta i bönen (ändamålet); om medlet är obligatoriskt då är också ändamålet det. Och denna plikt gäller för män ännu mer än för kvinnor. Ännu ett bevis är att den åsidosätter Fredagsbönen när båda inträffar på samma dag. Det som inte är waajib kan inte åsidosätta det som är det.

Det är, vidare, bekräftat att Profeten  alltid utförde den i Jamaa’ah (kongregation) från det att den lagstiftades fram till hans död. Till detta läggs till hans beordran att gå ut för den.”

Som kommentar till Umm ’Atiyyahs hadeeth, säger vår sheikh al-Albânî:

“Profetens  befallning som nämns här indikerar att det är en plikt; när det är waajib att gå ut för dess skull, är det waajib att be den på grund av dess högre prioritet. Således är sanningen att det är en plikt – inte enbart en rekommendation.”

Tiden för Eid-bönen

Ingen bön innan eller efter Eid-bönen
Ingen sunnah-bön bör föregå eller följa Eid-bönen – såvida den utförs i en masjid istället för en musalla, i så fall måste man be två rak’aat innan man sätter sig.

Ibn ’Abbâs, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Profeten  gick ut (ur sitt hus) på Fitr-dagen, bad två rak’aat och bad inte innan eller efter den.”

Ibn ul-Qayyim, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Varken han  eller hans följeslagare bad när de kom fram till musalla – varken före bönen eller efter.”

Och Ibn Hajar sade:

”… Korteligen finns det ingen bekräftad sunnah-bön före eller efter Eid-bönen – tvärtemot dem som jämför den med Jumu’ah-bönen.”

Det är emellertid bekräftat av Abu Sa’eed al-Khudree att:

”Profeten  brukade inte be alls före Eid-bönen; men när han gick tillbaka hem, bad han.”

Al-Albânî kommenterade detta:

”Så negationen av att be före och efter Eid-bönen syftar endast på att be i musallaa.”

Tiden för Eid-bönen
’Abdullah Bin Basr, må Allah vara nöjd med honom, begav sig ut tillsammans med andra människor för att be en Fitr- eller Adha-morgon. Han uttryckte sitt ogillande av imamens försening av bönen bortom tasbeeh-tiden och sade:

”Vi (på Profetens  tid) brukade vara klara med bönen vid det här laget.”

Detta är det mest autentiska utlåtande angående detta ämne. Där finns andra utlåtanden men kedjan av återberättare är där inte bekräftad. Ibn ul-Qayyim sade:

”Profeten  försenade Eidbönen och var snabb med al-Adhabönen. Och Ibn ’Umar brukade, trots hans extrema tillgivenhet till Sunnah, inte gå ut förrän solen gått upp.”

Siddîq Hasan Khaan sade:

”Tiden för de två Eidbönerna är efter att solen nått ett spjuts höjd fram till klockan tolv på dagen. Samstämmigheten bland de lärda angående detta är i överensstämmelse med (de återberättade) haditherna – trots deras svaghet.”

Abu Bakr al-Jazaa’iree sade:

”Tiden för de två Eidbönerna är efter det att solen nått ett spjuts höjd fram till klockan tolv på dagen. Det är emellertid bäst att be al-Adha så tidigt som möjligt, så att människorna ska kunna slakta sina offer; och det är rekommenderat att försena al-Fitrbönen, så att människor ska kunna ge ut sina Sadaqah (zakat ul-Fitr).”

Sen rapport om iakttagelsen av månskäran
Om Eid-dagen inte bestäms förrän sent på dagen (efter tiden för Eidbönen) hålls Eidbönen på följande dag. Abu ’Umayr Bin Anas berättade att några av hans mor- och farbröder, som var bland Ansaar och som var följeslagare till Profeten , berättade för honom:

”Shawwals månskära var otydlig för oss. Så vi fortsatte fastan den morgonen; senare under dagen kom en grupp resande och vittnade inför Allahs sändebud  att de hade sett hilaal (månskäran) föregående dag; så han  beordrade människorna att bryta fastan den dagen och gå ut till musalla följande morgon.”

Ingen Adhaan eller Iqaamah
Eidbönen föregås inte av Adhaan (rop för att meddela att det är dags för bön) eller Iqaamah (rop för att meddela att man ska påbörja bönen). Jaabir Bin Samurah, må Allah vara nöjd med honom, berättade:

”Jag bad Eidbönen med Allahs sändebud , vid mer än ett tillfälle, utan Adhaan eller Iqaamah.”

Ibn ‘Abbaas och Jaabir, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Adhaan utropades aldrig (för Eidbönen) på Fitrdagen eller Adhadagen.”

Ibn ul-Qayyim sade, må Allah vara nöjd med honom:

”Profeten  brukade anlända till musalla och påbörjade bönen utan Adhaan, Iqaamah eller meddela ‘Samlas till bönen’. Sunnan är att inte göra något av detta.”

Al-San’ânî, må Allah vara nöjd med honom, kommenterade ovanstående yttranden:

”Detta bevisar att det inte är tillåtet att göra det (meddela) vid Eidbönen. Så, att göra det är bid’ah (innovation).”

Beskrivning av Eidbönen

Antal Rak’aat

Eidbönen består av två rak’aat (hela bönenheter). ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, berättade:

”Den resandes bön är två rak’aat; Adhabönen är två rak’aat; Fitrbönen är två rak’aat; och Jumu’ah-bönen är två rak’aat; detta är deras fulla längd såsom Muhammed  yttrade det.”

Påbörja den

a. Precis som alla övriga gärningar i islam, måste bönen föregås av verklig avsikt. Avsikten ska finnas i hjärtat innan man påbörjar bönen.

b. Första rak’ah (böneenheten) ska, såsom övriga böner, påbörjas med en Takbir ul-ihraam (“förbudstakbiren” – den kallas så eftersom den markerar bönens början vilket förbjuder en att göra en handling som inte är relaterad till bönen) detta följs av en öppnande åkallan.

Fler Takbirat

a. Den öppnande åkallan följs av sju Takbirat i första rak’ah. Likaså följs Takbiren som sägs då man reser sig upp för den andra rak’ah av ytterligare fem Takbirat. ’Aa’ishah, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Allahs sändebud  brukade säga Takbir under båda Fitr och Adha: sju i första och fem i andra – utöver rukuu’s (när man bugar sig) två Takbirat.”

Imaam al-Baghawee kommenterade:

”Detta är åsikten hos de flesta människor med kunskap bland följeslagarna och de efter dem: att säga, innan man reciterar ur Koranen, sju Takbirat utöver den öppnande Takbiren i första rak’ah och fem Takbirat utöver takbiren då man reser sig i andra. Detta har rapporterats från Abu Bakr, ’Umar, ’Ali och andra.”

b. Sunnan är att säga Takbirat innan recitationen – detta enligt hadithen av ’Amr bin Shu’ayb, från hans far, från hans farfar (Ibn ’Umar, må Allah vara nöjd med honom), som sade:

”I Eidbönen sade Allahs Sändebuds sju Takbirat i första rak’ah, reciterade (ur Koranen), sade Takbir och gjorde rukuu’ och sujood; sedan ställde han sig upp, sade fem Takbirat, reciterade, sade Takbir, gjorde rukuu’ och sujood.”

Ibn ul-Qayyim kommenterade att inget i strid mot detta är sant.

c. Det finns inga autentiska utlåtanden som beskriver om Profeten  höjde sina händer vid dessa tilläggs-takbirat eller inte. Av denna anledning sade al-Albaani:

”Yttrandena från ‘Umar och hans son gör inte detta en sunnah. Särskilt då vi vet att dessa utlåtanden inte är autentiska. Vad gäller ’Umars, så är det dokumenterat av al-Bayhaqi med svag kedja. Vad gäller hans sons, har jag ännu inte kunnat lokalisera det.”

Vissa lärda tillåter, emellertid, höjandet av händerna vid dessa tilläggs-takbirat och baserar det på diverse allmänna hadither angående höjandet av händerna vid de vanliga bönerna. Ibn ul-Qayyim säger angående detta:

”Ibn ’Umar, som är känd för att hålla fast vid Sunnah, brukade höja händerna vid varenda en av Takbirerna.”

Och al-Albaani kommenterade på en liknande fråga:

”Man kan höja sina händer om man tror på att Ibn ’Umar inte skulle göra detta utan tillåtelse från Profeten .”

d. Det finns inga autentiska yttranden som indikerar att människor brukade höja rösten vid Takbir när de bad bakom imamen. Sunnan är att säga all dhikr i tysthet, förutom i specifika fall där det motsatta bekräftats. Detta upprätthålls ännu mer i situationer där höjandet av rösten kan störa andra människors bön. Därför är det inte tillåtet för någon annan än imamen att höja rösten vid Takbir i bönen.

e. Det finns ingen dhikr (omnämnandet av Allah) som bekräftats av Profeten  mellan ’Eid-takbirerna. Men det är rapporterat att Ibn Mas’ood (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Mellan varannan takbir är lovpris av Allah och en salaah över Profeten .”

Ibn ul-Qayyim, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Profeten  brukade förbli tyst mellan varannan takbir och inget är rapporterat från honom angående dhikr mellan dem.”

f. Takbir är en sunnah (rekommenderad handling). Att efterlämna den, vare sig med avsikt eller på grund av glömska, gör inte bönen ogiltig. De lärda är eniga om detta. Där är, emellertid, ingen tvekan om att den som avsiktligt försummar den bryter mot Profetens  sunnah.

Recitationen

a. Efter Takbir yttrar man ta’awwudh (A`udhu billaahi min ash-Shaytaan ir-Rajim, vilket betyder: ”Jag söker Allahs beskydd från Shaytaan, den utstötta) och basmalah (Bismillah ir-Rahmaan ir-Rahim, vilket betyder: ”I Allahs namn, den barmhärtiges, den nåderikes namn.”)

b. Detta följs av recitationen av al-Faatihah, vilket är en obligatorisk pelare i varenda böns rak’ah.

c. Detta följs av reciterandet av surat Qaaf (50) i första rak’ah och surat ul-Qamar (54) i andra. Man kan alternativt välja att recitera surat ul-A’laa (87) i första och surat ul-Ghaasheeyah (88) i andra.

Ibn ul-Qayyim, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Båda dessa har blivit autentiskt rapporterade från Profetens fvmh handling. Inget annat är autentiskt.”

Där är säkerligen visdom i att recitera just dessa suror i Eid. En del av detta har diskuterats av lärda såsom an-Nawawi och ash-Shawkaani.

Resten av bönen

Det resterande av Eidbönen utförs på samma sätt som övriga böner, utan någon skillnad.

Att missa Eidbönen

Om någon missar Eidbönen i Jamaa’ah, måste han be två rak’aat. Imaam al-Bukhaari (må Allah vara nöjd med honom) hade ett avsnitt som han kallade: “Den som missar Eidbönen bör be två rak’aat.” Han lade till att ’Ataa’ (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”När någon missar Eidbönen, ber han två rak’aat.”

Al-Haafiz bin Hajar kommenterade detta:

”I denna titel finns två viktiga punkter:

a. Tillåtelsen att ta igen Eidbönen för den som missar att be den med Jamaa’ah – vare sig det hände med tvång eller av eget val.

b. Att det tas igen med två rak’aat.”

Waliyyullaah ad-Dahlawi (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Detta är ash-Shaafi’is åsikt – att om någon missar bönen med imamen bör han be två rak’at så att han åtminstone vinner belöningen för att ha utfört ’Eidbönen, trots det faktum att han missade belöningen av att be den i Jamaa’ah med imamen.

Vad gäller Hanafis så går det inte att ta igen ’Eidbönen. Om någon missar den med imamen så har han helt missat den.”

Imaam Maalik (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Enligt min åsikt bör den som ber ’Eidbönen enskilt, vare sig man eller kvinna, säga sju Takbirat innan recitationen i första rak’ah och fem innan recitationen i andra.”

Och Ibn Qudaamah (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Den som kommer sent till ’Eidbönen bör ta igen det han har missat enligt sättet som han missade. Detta gäller för varje bön.”

Eid-khutban

Dess tid

Sunnan för khutbah (talet) är att det ska följa Eidbönen. Ibn ’Abbaas (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Jag deltog i Eidbönen med Allahs Sändebud , Abu Bakr, ’Umar och ’Uthman, må Allah vara nöjd med dem; alla brukade be innan khutbah.”

Ibn ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Profeten , Abu Bakr och ’Umar bad Eid (bönen) innan khutbah.”

Al-Bukhaari hade dessa ahadith under ett kapitel med titeln ”Att hålla khutbah efter Eidbönen”.

Waliyyullaah ad-Dahlawee kommenterade detta genom att säga:

”Han menar att detta (utförandet av bönen innan khutbah) var en av Allahs Sändebuds  sunnah och de Rättfärdiga Khulafaa’s (Efterträdare) praxis. Förändringen som sedan ägde rum (byta tid på khutbah och bönen) är en innovation som är gjord av Marwaan.”

Detta redogör Abu Sa’eed al-Khudree (må Allah vara nöjd med honom) för på ett tydligt sätt:

”På al-Fitr och al-Adhadagen brukade profeten fvmh gå ut (från sitt hus) till musallaa och det första han gjorde var att utföra bönen. Sedan ställde han sig vänd mot folket medan de satt i sina rader. Han förmanade, gav råd och beordrade dem.

Om han sedan önskade skicka iväg en expedition eller ge order brukade han göra det; sedan brukade han gå.

Folket följde denna tradition fram till att jag gick ut med Marwaan, när han var amir (härskare) i Medina, för att be Eid ul-Adha eller Eid ul-Fitr-bönen. När han nådde musallaa, hittade jag en minbar (höjda trappsteg för att hålla tal på) som var byggd av Kathir Bin as-Salt. Marwaan började gå uppför minbar innan bönen. Jag tog tag i hans skjorta men han drog tillbaka den, gick uppför minbar och gav talet innan bönen. Jag sade till honom: ’Vid Allah, du har ändrat (sunnah).’ Han svarade: ’Åh Abu Sa’eed, det du känner till är borta!’ Jag sade: ’Vid Allah, det jag känner till är bättre än det som jag inte känner till.’ Så han förklarade: ’Människorna brukade inte sätta sig för att lyssna när den hölls efter bönen, så jag gjorde den innan.’”

Imaam at-Tirmithi, må Allah vara nöjd med honom, kommenterade:

”Detta är den acceptabla praxisen bland de lärda bland Profetens  följeslagare och andra: att Eidbönen ska föregå khutbah. Det är meddelat att den första som gav khutbah innan bönen var Marwaan Bin al-Hakam.”

Takbir i början av khutbah?
Vissa imamer påbörjar denna khutbah med Takbir. Detta har ingen grund i Sunnah. Där finns en svag hadith som vissa använder som bevis. Al-Albaani sade angående detta:

”Hadithen som återberättades av Sa’d ul-Qarz och som lydde: ’Profeten  brukade ofta säga Takbir i sin khutbah och han sade det ännu oftare under Eid khutbah.’ – är en svag hadith. Dessutom så indikerar det endast att han inom loppet av khutbah ofta sade Takbir, inte att han påbörjade khutbah med det.”

Alltså borde denna khutbah, precis som de övriga, påbörjas med att lovprisa och glorifiera Allah.

Ibn ul-Qayyim, må Allah vara nöjd med honom, sade:

”Allahs Sändebud  brukade påbörja alla sina khutbah med al-hamdu lillaah. Inte ens en enda autentisk hadith antyder att han påbörjade Eidkhutbah med Takbir.”

En eller två khutbah?
Det finns ingen autentisk hadith som antyder att Eid-khutbah ska delas i två delar separerade med en paus (såsom i Jumu’ah – fredagspredikan). Det enda utlåtandet angående detta är väldigt svagt.

Khutbah ska alltså hållas som en del, överensstämmande med den ursprungliga förståelsen och praktiken.

Stå på en minbar?

Det är inte tillåtet att ta med en minbar till musallaa eller att bygga en fast minbar. Detta bevisas genom Abu Sa’eeds, må Allah vara nöjd med honom, ovannämnda hadith där han sade ”…Sedan ställde han fvmh sig vänd mot folket medan de satt i sina rader. Han förmanade, gav råd och beordrade dem.” vilket gör det klart att han inte gick uppför en minbar. Han (må Allah vara nöjd med honom) sade även till Marwaan: ”Vid Allah, du har ändrat (sunnah).” Hans invändning här tyder på två saker: byggandet av minbar och att ge khutbah innan bönen.

Jaabir Bin ’Abdillaah (må Allah vara nöjd med honom) berättade:

”Jag bevittnade bönen med Allahs Sändebud  en Eiddag. Han började med bönen, innan khutbah, utan Adhaan eller Iqaamah. Sedan stod han, lutandes på Bilaal och beordrade människorna att frukta Allah…”

Detta visar tydligt på att han inte stod på en minbar under khutbah.

Lyssna på khutbah

Att medverka vid khutbah är inte waajib såsom medverkandet vid bönen. ’Abdullaah Bin as-Saa’ib berättade att han var på Eidbönen med Profeten ; och när han fvmh blev klar med bönen sade han:

”Vi ska ha en khutbah; så låt den som önskar sitta kvar för khutbah göra det och den som önskar gå gå.”

Ibn ul-Qayyim kommenterade:

”Han  lät dem som deltog i Eidbönen att antingen sitta kvar för khutbah eller gå iväg.”

När Eid infaller på en fredag

Om Eid inträffar på en fredag, blir det frivilligt för männen att delta i Jumu’ah-bönen. Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) berättade att, vid sådana tillfällen, sade Allahs Sändebud :

”Två Eid har sammanfallit på denna dag; därför dispenseras den som önskar från att delta i Jumu’ahbönen. Vi ska emellertid ändå hålla den.”

Och Iyaas Bin Abi Ramlah ash-Shaami sade:

”Jag bevittnade Mu`aawiyah Bin Abi Sufyaan fråga Zayd Bin Arqam: ’Var du med Allahs Sändebud  när en av Eid och fredag inträffade på samma dag?’ Han sade: ’Ja.’ Han frågade: ’Vad gjorde han?’ Han svarade: ’Han  utförde Eidbönen och gjorde Jumu’ah frivillig genom att säga: Låt den som önskar be den göra det.”

Detta är följeslagarnas (må Allah vara nöjd med honom) sätt. Det har, till exempel, berättats att vid en sådan händelse sade ’Ali, må Allah vara nöjd med honom:

”Låt den som önskar komma till Jumu’ah göra så och den som önskar sitta kvar göra så.”

En liknande rapport är samlad av al-Bukhaari i hans Sahih angående ’Uthmaan, må Allah vara nöjd med honom. Det är också berättat att ’Abdullah Bin az-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Dessa är två Eid som har inträffat på en dag. Deras sammanträffande gör dem till en (Eid).”

Sedan bad han den fredagen två rak’aat på morgonen som Eid ul-Fitr och bad inte sedan fram till att han bad ’asr-bönen.

Ash-Shawkaani, må Allah vara nöjd med honom, kommenterade denna rapport:

”Den tydliga förståelsen från detta är att han inte bad zuhr. Och att om Jumu’ah-bönen inställs på grund av en acceptabel orsak – då behöver den som den inställdes för inte be zuhr. Detta är ’Ataa’s åsikt …”

Refererande till ovannämnda utlåtanden och andra liknande från ’Umar och Ibn ’Abbaas, må Allah vara nöjd med honom, drog Ibn Taymiyyah, må Allah vara nöjd med honom, slutsatsen:

”De lärda har tre olika åsikter (vad gäller detta):

1. Att man fortfarande måste be Jumu’ah – vare sig han bad Eid eller inte. Detta är Maaliks och andras åsikt.

2. Att Jumu’ah blir frivillig för människorna som bor i förorter och byar. Detta praktiseras av ’Uthmaan, må Allah vara nöjd med honom, och ash-Shaafi’i, må Allah vara nöjd med honom, anslöt sig till denna åsikt.

3. Att Jumu’ah blir frivillig för den som bad Eid. Emellertid måste imamen utföra Jumu’ah så att den som önskar delta kan göra så …;

Detta är vad som har blivit autentiskt meddelat från Allahs Sändebud  och hans efterträdare och Sahaabah, må Allah vara nöjd med dem, och detta är åsikten för de senare lärda som lärde sig från dessa utlåtanden, såsom Imam Amad. De som inte höll med honom visste inte om dessa ahadith och redogörelser.”

Av Dr. Muhammad al-Jibâly

Tags | bönen, Ibn Qayyim al-Jawziyyah, predikan, Ramadan