Det onda som drabbar dig kommer av dig själv

Allah säger: “Det goda som du får del av är från Gud, och det onda som drabbar dig kommer av dig själv.” [Sûrah al-Nisâ’: 79]

Denna vers ovan och andra liknande den visar oss en attityd vi borde anta. Denna attityd kommer göra att vi bättre klarar av upp- och nedgångar i våra liv.

Vissa personer missförstår dessa verser och hänvisar all lycka och sorg i deras liv till att Allah antingen är nöjd eller missnöjd med dem. Världslig framgång är sedd som ett tecken på Allahs nöjsamhet medan olycka är sedd som ett bevis på Allahs ilska. De som antar denna åsikt är benägna att falla i förvirring och är mottagliga för vilseledning.

Det finns sannerligen många verser i Koranen som etablerar en orsak och verkan relation mellan dygd och skam å ena sidan och lycka och undergång å andra. Följande verser är representativa:

“Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv och Vi skall bestämma deras [slutliga] belöning efter deras bästa handlingar.” [Sûrah al-Nahl: 97]

“Och när ni nu har drabbats av ett hårt slag, efter att ha tillfogat [era fiender] ett två gånger hårdare [slag], frågar ni kanske ‘hur har detta kunnat ske?’ Säg: ‘Det som har skett har sin rot inom er själva.’ Gud har allt i sin makt.” [Sûrah Âl `Imrân: 165]

“Men de som ständigt begår orätt, för dem skall lönen för varje ond handling vara vad som motsvarar den; och skammen skall förmörka deras ansikten.” [Sûrah Yûnus: 27]

Dessa verser visar oss att de som engagerar sig i rättfärdiga gärningar blir kompenserade genom att deras hjärtan stärks. Deras hjärtan blir starkare genom att deras hjärtan får näring av medel de inte kunnat förvänta sig och genom att få stora välsignelser i det lilla de har.

Som kontrast till detta finner vi de som engagerar sig i ondskefulla handlingar, de blir straffade genom att de blir hårdhjärtade, upptagna med oroligheter och med flertalet missöden.

Emellertid måste detta förstås i de mest generella av termer. Det kan inte användas för att analysera specifika händelser och situationer. Hälsa, rikedom och ett glatt familjeliv kan inte användas som bevis på att Allah är nöjd med en specifik person eller att personen är belönad för hans eller hennes goda gärningar. Dessa händelser kan ha givits till personen som en prövning. De kan t.o.m. ha givits för att ge personen inträde till sina planerade omoraliska handlingar.

I vissa fall kan det t.o.m. bli ett slags straff. Allah säger:

“Se inte med beundran på deras rikedom och deras [många] söner; med dessa [gåvor som drar med sig bekymmer och tunga offer] vill Gud straffa dem i detta liv och [Han vill] att de ger upp andan, medan de ännu förnekar sanningen.” [Sûrah al-Tawbah: 55]

Detsamma kan sägas om fattigdom. Det är inte nödvändigtvis ett straff från Allah. Det kan faktiskt vara en barmhärtighet. Det finns en hadith där det återberättas att Profeten  citerar Allah som sägande:

“Sannerligen, bland mina tjänare finns de vars tro inte kan bestå annat än i fattigdom. Om jag skulle göra de rikare, skulle de falla i misstro.” [Târîkh Baghdâd (6/15) – Men, hadithen är svag som diskuterad i al-Albânî i al-Silsilah al-Da`îfah (1774)]

Sjukdom är inte annorlunda. Vi borde tänka på bönen Profeten  lärde oss utföra å den sjukes vägnar: “Må det bli en rening, om Allah vill.”

Denna bön visar oss att vi borde anta en optimistisk syn beträffande sjukdomar och andra olyckor. På samma gång, det faktum att Profeten  får oss att säga “om Allah vill” visar att vi inte borde uttrycka säkerhet om att sjukdomen är en rening. Den skulle kunna, alternativt, vara ett sätt att höja upp den sjuke personens nivå i det nästkommande livet. Det skulle kunna vara ett straff för några synder.

Allah säger: “Varje människa skall smaka döden; och Vi prövar er genom de frestelser [som följer] med såväl motgång som medgång. Och ni skall föras tillbaka till Oss.” [Sûrah al-Anbiyâ’: 35]

Vi borde se barnafödandet på samma sätt. En person kan vänta år på att få barn eller kan t.o.m. vara steril. Detta är inte nödvändigtvis ett straff. Det skulle även vara fel att anta att det är en olycka. Det skulle mycket väl kunna vara av Guds barmhärtighet och att Han är nöjd med den personen. Kanske är det en prövning genom vilken Allah höjer upp denna persons status i det nästkommande livet. Det kan vara en stor visdom i att Allah inte tillger personen barn som han aldrig kommer att få reda på.

Vi borde tänka på incidenten med Khidr då han reste med Moses (fred vare med honom). Khidr dödade då en ung man. Allah säger:

“Och de vandrade vidare till dess de mötte en ung man och [den vise] dödade honom, [varpå Moses] utropade: ‘Har du berövat en oskyldig människa livet, som inte gjort orätt mot någon annan? Du har sannerligen begått en oerhörd handling!” [Sûrah al-Kahf: 74]

Det kan inte finnas tvivel om att barnets föräldrar måste ha sett på deras barns död som en stor olycka och tragedi. Emellertid förklarar Khidr sitt agerande för Moses (fred vare med honom) som följande:

“Med den unge mannen förhöll det sig så att hans föräldrar var troende, och vi hade all anledning att befara att han på grund av sin våldsamma framfart och sin gudlöshet skulle bli en tung börda för dem; vi hoppades därför att deras Herre i hans ställe skulle ge dem [en son] med bättre karaktär och som gav dem mera kärlek än han.” [Sûrah al-Kahf: 80-81]

Hur ofta ser vi på saker som verkar vara en stor olycka när det i själva verket är att Allah visar sin barmhärtighet till oss. Det motsatta är lika sant. Allah säger: “och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er – Gud vet, men ni vet inte”. [Sûrah al-Baqarah: 216]

Allahs kungörelse i denna värld är känd endast för Honom. Därför är det fel av oss att ta den generella meningen som visar en orsak och verkan relation mellan dygd och världsliga omständigheter och försöka applicera dem på specifika personer och händelser. Vi borde sannerligen inte fatta beslut om oss själva eller andra på en sådan grund, sägande saker som “Allah straffar den och den” eller “Allah är nöjd med den och den”.

Profeterna och de rättfärdiga föregångarna prövades alla med allvarliga svårigheter. Vi kan inte säga att de led för att Allah straffade dem. Vi kan också se att Allah har givit vissa syndare och otrogna väldiga framgångar i denna värld. Vi kan inte säga att detta visar att Allah är nöjd med dem.

Attityden en troende bör anta är att leva mellan hopp och fruktan. Han borde hela tiden vara lika mycket självklandrande och medveten om Allahs barmhärtighet och nåd. Den troendes känsla över självklandrande och hans medvetenhet om sina synder borde vara mer akut när han har god hälsa och framgång. Vid tider av sjukdom och svårigheter borde hans känsla för Allahs barmhärtighet och Hans glädje över goda gärningar växa starkare.

En muslim torde alltid vara tålmodig i motgångar och tacksam under framgångar. För att vara säker på att komma i rätt sinnelag borde man vara medveten om Allahs visdom i att testa oss i all barmhärtighet och svårighet. En sådan muslim kommer sedan visa själsstyrka i sorg och när hans medel är i trångmål. Han kommer inte att se på sin nedgång som att Allah bringar onåd för honom. Han kommer istället att anklaga sig själv genom att säga ”det här är orsakat av mina synder.” Han kommer att göra så för att få mer ödmjukhet i sitt hjärta medan han kommer ihåg följande av Allahs ord:

“Det goda som du får del av är från Gud, och det onda som drabbar dig kommer av dig själv.” [Sûrah al-Nisâ’: 79]

Därför ser vi att ‘Abbâs brukade säga “Ingen olycka drabbade utan att ha orsakats av synd”.

Andra av de rättfärdiga företrädarna brukade säga: “Vid Allah! Om jag begått någon synd, skulle jag se dess konsekvenser på min familj eller min krigshäst.”

En muslim som är medveten om Allahs visdom i att pröva oss med alla välsignelser och svårigheter kommer likaledes visa tacksamhet vid framgång. Han kommer säga: “Detta är av barmhärtigheten och generositeten från min Herre”. Han kommer att se det som en prövning.

Vi ser Salomo (fred vare med honom) säga: “Detta är en nåd från min Herre; Han vill pröva mig [och låta mig visa] om jag är tacksam eller otacksam.” [Sûrah al-Naml: 40]

På detta sätt kommer muslimen vara säker på att visa tacksamhet för Allahs barmhärtighet och han kommer undvika att tillskriva dessa välsignelser som orsakade av honom själv. En troende skall aldrig tillskriva sig själv pris och ära (som är orsakad av Allah).

Allah varnar oss mot sådan högmod i Koranen: “Men vad människan beträffar säger hon, var gång hennes Herre för att pröva henne låter henne nå ära och välstånd: ”Min Herre har hedrat mig [på grund av mina förtjänster].” Men då Han prövar henne genom att ge henne knappare utkomst, säger hon: ‘Min Herre skämmer ut mig.'” [Sûrah al-Fajr: 15-17]

Denna vers visar oss att vi inte skall mäta våra gärningar på det sättet. Allah har inte gett oss det goda Han välsignat oss med för att vi förtjänar det. Han gör så av Sin nåd och frikostighet. Han bringar inte onåd för oss när Han undanhåller saker från oss. Snarare är det Han undanhåller oss i räkenskap i Hans oändliga visdom.

‘Abd al-‘Azîz b. ‘Abd Allah al-Husayn

Tags | ondska, prövningar, teodice problemet, test