Profetens kärlek till sina barnbarn

Buraydah b. al-Husayb var närvarande vid en av Profetens  predikningar. Han återberättar för oss följande händelse som illustrerar för oss djupet av den faderliga känsla som Profeten  innehade. Han säger:

“Profeten  hade börjat tilltala oss när hans små barnbarn al-Hasan och al-Husayn kom emot honom. De bar båda röda skjortor. De sprang på varandra och gick upp igen. Profeten  gick ner från predikstolen, tog upp dem och bar de sedan upp på predikstolen med honom. Han sade sedan: ‘Allah talade sanning när Han sade: ‘era rikedomar och era barn är blott en prövning.’ När jag såg dessa två kunde jag inte stå emot.’ Därefter började han utföra sin predikan.”

Profeten  var väldigt fäst vid sina barnbarn. Om vi noggrant tänker på den här hadithen inser vi djupet av hans faderliga känslor och den barmhärtiga människa han var.

Vi vet mycket väl att utförandet av en predikan är en krävande handling. En person som är upptagen med krävande arbete har lite tid för ovidkommande sentimentala tankar, speciellt när dessa tankar handlar om triviala vardagliga saker som att vara förälder. Vanligtvis kan endast det utöver det normala distrahera den person som är upptagen och koncentrerad i sitt arbete.

Tänk på predikanter vid predikstolen idag. Han står inför en samling människor utdelande sin predikan. Allas ögon och öron är riktade mot honom och han talar i yttersta allvar om ett viktigt ämne. Han använder varje del i hans muntliga färdighet för att beröra sina lyssnare. Hans sinne och hjärta är likvärdigt engagerade i att överföra hans budskap, hans budskap kommer genom hans röst, uttrycken i hans anlete och genom varje gest han gör.

Kan en person som är så upptagen ha tillfället för en öm blick mot barnen eller föra en tanke på glada små barn? Verkligen inte. Hans omedelbara angelägenhet är att utföra denna predikan.

När vi tänker på att predikanten ifråga inte är mindre än Allahs budbärare  inser vi hur betydelsefull hans handling var. Hans bördor var avsevärt mycket större än någon annan talare under historiens gång, då hans angelägenhet var att vägleda hela mänskligheten och budskapet han förtroddes med att utdela var Allahs sista budskap till skapelsen till Domedagen. Profeten  förmedlade sannerligen detta viktiga budskap i det mest fullkomliga och perfekta sett.

Vi måste ta till hänsyn tillgivenheten hos Allahs budbärare , djupet av hans tro och den enastående dyrkan med vilken han betraktade sin Herre. Vi måste också ha i åtanke hans asketism och hans ointresse i de världsliga fällorna och hans längtan till närhet till sin Herre.

Vi bör även ha hans status i åtanke. Han var grundaren och ledaren av den begynnande muslimska staten, den stat som han etablerade för att bestå under all tid. Under hans livstid var det muslimska samfundet som ett skepp omringat åt alla håll av stridslystna fiender. Ingen nation hade någonsin tidigare etablerats i sådana osäkra omständigheter och ingen med så hög strävan och ingen enskild person hade någonsin tidigare haft så stort ansvar liggande på sina axlar. Han utförde allting från dess utrikespolitik, dess pakter och avtal och dess vardagliga administration ner till välfärden av de fattigaste invånarna. Angelägenheter som dessa är mer än tillräckligt för att ockupera en dödligs hjärta.

Här står Allahs budbärare  på sin egen predikstol – den mest utmärkande predikstolen i historien – och i dessa omständigheter, mitt i utförandet av predikan kan han inte motstå från att gå ner för att hämta sina barnbarn när han ser dem komma mot honom med deras vacklande små steg.

Det korta ögonblick som det tog honom att gå ner från predikstolen, hämta sina barnbarn och gå upp på den igen, kan vi bara föreställa oss hur de närvarande mottog det. Det måste ha verkat för dem som om tiden stannat, som om solen hade stannat upp i sin bana i himlen.

De faderliga känslorna hos Allahs budbärare  var sannerligen starka. Han avbröt sin predikan som alla människorna var där för att höra. Om någon av de någonsin missade en predikan var de förkrossade. Här avbröt han sin predikan mitt framför alla de aktade följeslagarna och varför? Jo, endast för att krama om sina barnbarn.

Vi kan knappt beskriva denna händelse i ord. Det är svårt för oss att föreställa oss och relatera till vår egen erfarenhet. Detta är barmhärtigheten hos en fader, när denna fader har kapaciteten för barmhärtighet kan det övergripa hela mänskligheten.

Allah säger: “Vi har sänt dig [Muhammad] enbart av nåd till alla folk.” [Sûrah al-Anbiyâ’: 107]

Detta uttryck av faderlig ömhet gjordes inför de alla. Det blev en tankeställare i medkänsla, ömhet och kärlek för alla att se. Profeten  visade oss att barmhärtighet och kärlek måste vara med oss hela tiden. Dessa känslor borde aldrig frånträda våra hjärtan, inte ens för en timme, oavsett hur allvarliga våra angelägenheter är och oavsett hur upptagna vi kan tänkas vara.

Vi har diskuterat angelägenheterna beträffande hjärtat. Nu ska vi vända vår uppmärksamhet mot den vers Profeten  citerade: “Era ägodelar och era barn är inte annat än [medel med vilka] Han prövar er;” [Sûrah al-Taghâbun: 15]

Vad menar han här med att nämna denna vers som säger att våra barn är en prövning? Borde vi förstå Profetens  beteende i detta läge som ett exempel på hur han ger efter för en prövning Allah har varnat oss emot?

Detta kan sannerligen inte vara fallet. Profeten är högt över att ge efter för vad som ådrar sig Allahs missnöje. Hursomhelst, vilken negativa konsekvens kom av Profetens  beteende? Ingen alls. Misslyckades han med att utge budskapet korrekt? Fördärvade han folket eller kompromissade om deras välfärd? Led landet? Bröt Profeten  sin predikan utan att fortgå med den? Inget av detta slag tog plats.

Vi är därför tvungna att se att Profeten  presenterade gott exempel för oss att följa. Hans beteende var ett tecken på hans oklanderliga profetiska karaktär och hans människokärlek. Han var i sanning den bästa av människor och den mest älskade av människor hos Allah.

Därför var Profetens  beteende i detta avseende ett islamiskt beteende och det kan användas som bevis i frågor om islamisk lag. Det visar oss att människor i viktiga positioner och de som innehar höga poster inte är tillåtna att låta deras hjärtan hårdna. De är inte tillåtna att låta deras mänskliga känslor dö. De torde inte förlora synen i deras medmänsklighet till människorna för ens ett ögonblick. Vårt medlidande är vår räddning när vi möter svåra och stressfulla situationer. I annat fall kommer våra svårigheter göra oss hårdhjärtade och elaka.

Anledningen till att Profeten  citerade den versen vid detta tillfälle var för att visa att det finns olika slags prövningar som kommer till oss genom våra barn och vi borde inse att inte alla dessa känslor vi har är förbjudna av denna vers. Det är en skillnad mellan känslorna hos en fader som prövar honom och låter honom visa ömhet till sina barn – känslor som sannerligen inte torde bli nedtryckta – och den partiskhet som gör att fadern misslyckas med att skilja mellan rätt och fel när det kommer till sina barn.

Ett annat sätt att förstå hans citerande av versen är att se det som ett erkännande att hans hjärta, som vilket mänskligt hjärta, är föränderligt och han behöver Allah att bevara och vägleda hans hjärta lika mycket som resten av oss. Han brukade ofta göra följande bön: “Han som vänder hjärtana! Vänd mitt hjärta till Din religion.”

Vi borde inte bli förvånade att det fromma hjärtat hos Profeten  skulle känna fruktan av möjligheten att det ändras till det värsta på grund av prövningarna och motgångarna i livet. Profeten  lade sin lit helt till Allah, aldrig till sig själv. Bara Allah innehar styrka och storhet. Därför reciterade Profeten  denna vers vid detta tillfälle för att kommunicera hans behov av sin Herre för att bevara honom. Han reciterade den helt enkelt för att påminna sig själv om att hans kärlek till sina barnbarn måste bevaras inom rimliga gränser och inte leda honom till förströelse från hans plikter till sin Herre.

// Sheikh Hâtim al-`Awnî, professor vid Umm al-Qurâ universitetet

Tags | hassan, hussein, ömhet, sändebudet