Reflektioner kring muslimsk aktivism

Skribent: Amanj Aziz

En av de största muslimska aktivisterna genom tiderna, Malik el-Shabazz, eller Malcolm X som han är mer känd som, sa att “det största misstaget som Rörelsen gjort är att man försökt mobilisera ett sovande folk kring några specifika mål. Man behöver dock väcka folket först, för att det inte är förrän då det blir någon handling”. [1]

Citatet har en svidande och djup mening vid reflektion och Koranen har otaliga sådana referenser till att reflektera över sin egen existens och bidrag till samhället, som det välciterade “Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag”.[2] Här i ligger något för den vibrerande muslimska ungdomen som har gjort upp med destruktiva kulturella och traditionella vanor och som förstår vikten av att vara aktiva politiskt men också i civilsamhället. Hur kan detta sinnelag som Allah påpekar uppnås?

I Surah Yasin finns ett väldigt fint exempel på hur mentaliteten hos en aktivist kan se ut. Allah berättar för oss att två profeter vid namn Saduq (frid vare med honom) och Masduq (frid vare med honom) blev skickade till staden Antakiya men att folket vägrade att tro på dem och deras budskap, så Allah skickade en tredje profet, Shalum (frid vare med honom) för att stärka dem.[3] Precis som många andra folk, likt vårt eget samhälle idag, avvisade många budskapet som dessa profeter kom med och hotade även med att stena dem – idag ser vi hur muslimska föreningar hotas med indragna bidrag, hur muslimer blir övervakade av olika säkerhetspoliser och hur arbetsplatser blir allt färre för de som på något sätt står upp för det dessa tre profeter också stod upp för. Men aktivisten är inte bland dessa tre; Allah berättar att en man kom från stadens andra ände för att öppet visa att han var en troende och att uppmana sitt folk att tro på det budskap profeterna kom med. Mannen i fråga förstod vikten av att imaan, dvs övertygelse om att islam var sann, inte bara skulle finnas på tungan utan även i handlingarna. Han sprang och blickade inte bakåt eller hittade inte på ursäkter för att vara aktiv, och bad heller inte samhället om dess stöd eller kompensation.[4] Han anammade inte stadens policys för att framföra sitt budskap och han klagade heller inte på de troendes situation utan försökte förändra hela samhället istället – hans tankesätt var inställt på transformation och inte anpassning. Värt att veta är att mannen dessutom var allvarligt sjuk och hade spetälska men han fortsatte sin kamp och till slut dödades han.

Mannen försökte inte hålla rättvisan han visste fanns i islam för sig själv utan gav sitt liv för att uppmana andra att livet blir mycket bättre genom att acceptera det profeterna kom med. Han försökte inte sätta upp parallella system eller institutioner i staden för att gynna endast de troende och inte heller försökte han att visa att han var ”normal”, “precis som alla andra”, i samhället. Han försökte förmå sitt folk att bli bättre och nå dess fulla potential genom att förstå vikten av att inse det oundvikliga faktum alla ändå inser på domedagen, då det är försent.

För många är samhällelig aktivism, civilt, politiskt och socialt sådan något andefattigt; något icke-religiöst, men mannen i Surah Yasin motbevisar dessa personer. För en person som har imaan har lätt för att visa det med lemmar och med handlingar, med tal och med sina ord. Det är genom att koppla det interna med det externa, dvs ditt hjärta med dina handlingar som sann aktivism kan nå gott resultat överhuvudtaget. Men hur kan man nå denna förändring? Hur kan man börja inse att det som är inuti måste ta uttryck i det händerna gör, dit fötterna går och det munnen säger? För vi behöver fler aktivister som inte har en defaitisk mentalitet där det handlar om att be majoritetssamhället om rättigheter, utan som har insett, som Martin Luther King sa, att förtryckaren inte ger ifrån sig någon makt frivilligt. Vi behöver fler aktivister som inte agerar på hat utan på imaan; fler som agerar för att varna folk för helvetet och inte längtar till den dag andra möter helvetet. Som Ali ibn Abi Talib sa vid sin första khutba, så behöver vi människor som handlar och inte bara pratar.

Till att börja med måste vi se till oss själva innan vi ger oss ut i samhället. Har vi beväpnat oss med tillräcklig kunskap? Har vi säkrat familjens försörjning? Ett sådant exempel är i Surah Taha när Moses (frid vare med honom) får syn på elden och säger till sin familj att stanna där de är så att han kan undanröja eventuella faror.[5] Innan familjen är det dessutom Självet hos varje person – för när du väl har bra självkännedom blir framtida motgångar enklare att bära. Och ofta är den första reaktionen vid orättvisor emotionell, vilket är viktigt för att våra känslor sätter fokus på det vi känner passion för, men denna känslighet måste kanaliseras till att bli en del av en professionell och intellektuell personlighet hos varje individ. Vi behöver alltså inte reagera utan agera. Vi bör använda den samhällskontext vi har idag till att konstruktivt försöka påbjuda det goda och avvisa och avråda från det som är ont istället för att endast reagera till det andra gör. Genom att känna till sitt Jag blir aktivismen sålunda mer effektiv och konstruktiv. Imam al-Ghazali nämner några frågor som man kan ha som en kvalitetssäkring för sitt arbete: [6]

· Vad för något är du?
· Varifrån kom du?
· Vart är du på väg?
· Varför har du kommit just till den punkt du är på just nu?
· För vilket syfte är du skapad?

Mannen i Surah Yasin lät det som fanns i hans hjärta och Allah nämner att han besvarar vissa av dessa frågor när han säger “Varför skulle jag inte tillbe Honom som har skapat mig? Det är till Honom som ni alla [till sist] skall föras åter” och till synes verkar detta vara facit, men det spelar ingen roll om man har svaren om man inte förstår dem.[7] Att reflektera över sitt mål i livet och att erkänna att allt som händer endast händer för att Allah tillåter det gör en till en bättre och förstående aktivist. Det är när vi väl internaliserar det som vi även förespråkar som vårt sinnelag är förändrat; det är då aktivism kommer att skörda framgångar eftersom känslor kommer inte att styra vårt arbete, utan kunskap och förståelse.

Imam al-Ghazalis frågor är inte lätta att besvara och det är därför de har sådan inverkan på individen när man väl insett detta. Skillnaden mellan de som kommer till insikt om att god självkännedom är fundamentalt i arbetet och de som inte gör det, är som skillnaden mellan två olika dalar med ett berg i mitten. Man ser dessa personer ständigt på TV, i media, på Facebook och andra mediekanaler där de gör mer skada än nytta. På grund av bristande internalisering riskerar man att hamna i att använda fel metoder för att uppnå det man tror är ett korrekt mål och genom bristande förståelse riskerar man göra mer skada än nytta, som den muslimska teologen och lärde ibn Taymiyyah påpekar i sin bok Enjoining Good, Forbidding Evil. Ibn Taymiyyah citerar kalifen Umar bin Abdul Aziz som sa att “Han som dyrkar Allah utan förståelse gör mer skada än nytta”.[8] Förståelse, dvs en djupare insyn, möjlighet till en mer holistisk och dynamisk relation med kunskap, är av ytterst vikt i våra dagar – dagar där information, kunskap, är mer tillgängligt än papperskorgar på våra gator. Strävan ska därför alltid för den muslimske aktivisten vara att förstå djupet av diverse problematik och inte bara ha kunskap om dem och att reflektera ständigt över Självet.

Malik el-Shabazz förstod detta som jag skrivit och han dog likt mannen i Surah Yasin efter det att börjat kalla folk till det som var rättvist och i enlighet med det som profeterna kom med. Han förstod att aktivism inte var ett löst begrepp utan innefattade att man vill göra sociala, politiska, ekonomiska och miljömässiga förändringar i ett givet samhälle – och han förstod även att det inte handlar om kvantiteten i arbetet utan kvalitén. När internaliseringen av de spirituella värden som islam förespråkar äger rum kommer också arbetet omges av ett mer islamiskt ramverk, och därmed bli framgångsrikt. Det är kanske därför Allah säger:

”NI UTGÖR det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud.” [9]

[1] Malcolm X Speaks (1990), sid 198
[2] Koranen, 11:13
[3] Ibn Kathir, Stories of the Prophets, sid 304. Se Koranen, 36:13-18. Angående namnen och staden är detta den åsikt som Ibn Kathir anser vara starkast. Ibn Jurayj sa t ex att deras namn var Shamun, Yuhanna och Bulus. För vidare diskussion se ibn Kathirs tafsir på Surah Yasin.
[4] ibid, sid 307
[5] Koranen, 20:10
[6] al-Ghazali, Alchemy of Happiness (2008), sid 7.
[7] Koranen, 36:22
[8] ibn Taymiyyah, Enjoining Good, Forbidding Evil (2000), sid 72
[9] Koranen, 3:110

Tags | aktivism, ledarskap, metodik, undervisning