Guds attribut

Den sunnitiska förståelsen av Guds attribut faller mellan två avvikande ytterligheter. Den första liknar Skaparen vid Hans skapelse genom direkta analogier eller objektifierande av attributen. Den andra tenderar att sudda ut och mystifiera vår förståelse av attributen genom att misstolka deras betydelse eller förneka dem helt. Genom deras stora kunskaper om Koranen, sunnah och det arabiska språket har sunnilärde formulerat en beskrivande paradigm för att:

• Skydda namnen och attributen mot feltolkningar
• Bevisa det vilseledande i deras motståndares argument

Denna paradigm är exceptionellt effektiv, tydlig och lätt att förstå. Det drar noga linjen mellan Skaparen och det skapade och återspeglar en djup religiös insikt. Detta kan ha fångat Arnold Toynbee uppmärksamhet som beundrade islam för “allvarlighetsgraden i dess monoteism” och “tydligheten av dess uppfattning av Guds transcendens.” (1)

Paradigmet varnar för två stora fel:

Det första felet är tashbiih, som är att likna Gud vid Hans skapelse eller åstadkomma likhet mellan Skaparen och det skapade. Detta inkluderar bokstavlig (obegränsad) antropomorfism (2) av attributen eller att framlägga analogier mellan Gud och Hans skapelser (3). I Koranen läser vi:

“Ingenting är som Han – Han som hör allt, ser allt.” (Koranen 42:11)

“Och ingen finns som kan liknas vid Honom.” (Koranen 112:4)

Här förtjänar en kritisk fråga uppmärksamhet som har att göra med behovet av att skilja mellan betydelsen av ett attribut och den verkliga naturen av det särskilda attributet. I lingvistik, dvs. studier av språk, diskuterar forskare begreppet referens. En referens är “relationen mellan ett språkligt uttryck och den enhet i den yttre världen som det hänvisar till” (4).

De enheter som vi hänvisar till i den yttre världen kallas “referenter”. Psykologiskt är de språkliga uttryck som vi använder för att hjälpa oss att skapa en mental representation av en viss referent. Eftersom vår mentala representation i praktiken bara är en representation kommer det oundvikligen att komma till korta i att omfatta den verkliga och fullt utvecklade naturen i referenten.

Så när vi hänvisar till en uppsättning av enheter talar vi inte om deras karaktär på så sätt som de existerar i den verkliga världen (5) utan vi hänvisar bara till vår mentala representation av dem vilken till dess natur är begränsad och bristfällig. För att uttrycka det enkelt, låt oss komma ihåg att en kopia av ett papper inte är papperet självt, eller, som i Alfred Korzybski berömda ord: “kartan är inte territoriet” (6). Korzybski hävdade att eftersom “vi inte handskas med verkligheten direkt utan endast indirekt genom vårt nervsystem och våra känslereceptorer” (7) kommer det alltid att finnas en grundläggande skillnad mellan vår förståelse (kartan) och verkligheten (territoriet). Med andra ord kan “vi aldrig säga allting om någonting” (8) då verkligheten trotsar en felfri förenkling.

Detta är en anledning till att vi använder en språklig ekonomi i vår kommunikation. Vi tenderar att eliminera viss information för att spara tid och ansträngning. Om vi bara kan hantera den realtida verkligheten indirekt, vad skulle då vara fallet med hänsyn till de enorma klyftor som skiljer det mänskliga förnuftet från Skaparens natur? Om vi inte kan förstå omfattningen av det observerbara, för att inte tala om det icke observerbara, universum eller kritiska förhållanden kring livets ursprung, är vi då i en position att göra bedömningar om Guds väsen och attribut?

“Nej, stor är Han i Sin härlighet, höjd högt över [alla försök] att beskriva [Hans väsen].” (Koranen: 6:100)

Det råder ingen tvekan om att när vi rör oss i dessa domäner är vår karta långt mer bristfällig. När Koranen talar om en Skapare som är “Den som ser alt” och “Den som hör allt” uppfattar vi omedelbart en irreducibel mening även om vi inte kan föreställa oss de attribut som avses. Likt någon som är obevandrad i den vetenskapliga sfären och säger, “jag vet vad ljus avser men jag vet inte vad ljus är” (9).

Vad som har diskuterats hittills är löst relaterat till den kontroversiella frågan om metaforisk kontra bokstavlig tolkning av attributen. Framstående sunnilärde som Ibn Taimiyyah och Ibn al-Qayim al-Jawziyyah, väl bevandrade både i islamisk teologi och det arabiska språket, har visat att “metafor” är en missvisande beskrivning som avvikande sekter har slatt mynt av för att snedvrida innebörden av attributen (10). Problemet med metaforer när man talar om Guds attribut är att det “är ett ämne av obegränsad subtilitet och komplexitet” (11), anmärker William P. Alston. Ett annat problem är att metaforer är subjektiva litterära verktyg som vi använder för att försköna eller emblemisera personlig erfarenhet. Dessutom är en metafor en svårdefinierbar term eftersom den knappt går att precisera. I artikeln Metaphor in Literature påpekar Elena Semino och Gerard Steen att olika förhållningssätt till metaforer är “oense, ibland dramatiskt, om hur metaforer i litteraturen skiljer sig från metaforer utanför litteraturen, eller, med andra ord, om vad relationen är mellan metaforer i litteraturen och metaforer någon annanstans” (12).

Sammanfattningsvis bör man observera två aspekter:

1. Det finns en avgörande skillnad mellan betydelsen av ett attribut och verkligheten eller naturen för just det attributet.

2. Attributets betydelse kan förstås utan att konceptualisera dess verklighet.

Språkfilosofen William P. Alston har undersökt om människor kan tala bokstavligt om Gud utan att kompromissa med Hans unika varande. Han använde språklig logik, semantik (studie av betydelse) och syntax (läran om struktur och grammatik) och drog slutsatsen att det inte finns något ologiskt eller olämpligt i att tala bokstavligt om Gud så länge attributens oändlighet överskrider våra i perfektion (13). Alstons hållning sammanfaller exakt med kunniga sahabahs (de lärde följeslagarna till profeten Muhammad) och bekräftar riktigheten i sunnilärdes förståelse av attributen.

Det andra felet är ta’teel, att förneka attributen eller omintetgöra deras betydelse (14). Felet i ta’teel berodde på en överreaktion mot felet i tashbiih (som definierats tidigare). I själva verket stärker de båda ytterligheterna (tashbiih och ta’tiil) varandra genom en kontinuerlig överreaktion. Som tidigare nämnts använder en del sekter metaforer för att upphäva den sanna betydelsen av attributen och detta gjordes under förevändningen att försvara det gudomliga som inte bör uttryckas i skrift eller tal. Men detta är en ohållbar rationalisering med tanke på att en åtskillnad kan göras mellan betydelsen av ett attribut och verkligheten som det är tänkt att stå för. Sunnilärde hänvisar till ett utlåtande i detta avseende som är “att tala om attributen är detsamma som att tala om essensen”. Att omintetgöra attributens betydelse är att tala om en Gud som i själva verket inte bara är okänd utan också utan verklig existens för ingenting kan existera utan egenskaper utmärkande för dess natur. Det senare är ett viktigt teologiskt maxim som föreslagits och upprepats av den islamiskt lärde Ibn Taimiyyah som också med rätta hävdat att “den som begår tashbiih dyrkar en staty medan den som negerar (begår ta’tiil) inte dyrkar något alls” (15). “I fråga om attributen”, säger Mohammad Khaleel Harras, “upprätthåller anhängarna av sunnah en medelväg medan de som förnekar Skaparens attribut och de som liknar Honom vid det som Han har skapat” (16).

Det är värt att notera att oenigheten kring attributen först uppkom flera decennier efter Orofetens följeslagares bortgång. Avvikande sekter som mu`tazilah, jahmiyah, mujassimah och ash’ariis, för att nämna några, begick tashbiih och ta’tiil i olika grad och sådde splittring i det muslimska samhället. Framstående sunnilärde (17) strävade vid den tidpunkten efter att motbevisa deras argument och avvisa sekter som mubtadi’ah (personer som introducerade saker som inte godkänts av religionen).

1) Toynbee, Arnold (1956) An Historian’s Approach to Religion, s. 22.
2) I motsats till uppenbar antropomorfism vilket innebär att Gud och människan endast nominellt har gemensamma attribut som kärlek, barmhärtighet och kunskap. Med “nominellt” avses sådana attribut som delas bara till namnet medan den verklighet de står för skiljer sig åt med avseende på den referent de kvalificerar. De attribut som hänvisar till Skaparen överstiger oändligt vår storhet och skiljer sig från dem i natur (vi skulle till exempel inte säga att Guds kunskap kräver hjärnceller och nervbanor). Bokstavlig antropomorfism bortser från de ovannämnda villkoren i vilket fall Skaparen knappt kan skiljas från människa eller någon av Hans skapelser. Fall av obegränsad antropomorfism finns i överflöd i Gamla Testamentet.
3) Michelangelos målning av Gud med skägg svävande i rymden tillsammans med änglar vidrörandes Adams finger är ett flagrant exempel på tashbiih. Ett annat exempel på kärlek till människoliknande ikonografi återfinns i Bronowski (1973) The Ascent of Man, där William Blake avbildar Gud då Han formger jorden med en kompass.
4) Crystal, D. (1992) An Encyclopedic Dictionary of Language and? ?Languages, Penguin Books, s. 329. Till exempel är referenten av ordet “penna” föremålet “penna”.
5) Ingen kan åstadkomma detta, inte ens mänsklighetens kollektiva intelligens.
6) Korzybski, Alfred (2000) Science and Sanity: An Introduction to? ?Non-Aristotelian Systems and General Semantics, Brooklyn, New York, s. 58.
7) Bodenhamer, Bob G. & Hall, L. Michael (1999) The User’s Manual For? ?The Brain, Crown House Publishing Limited, s. 63.
8) Ibid
9) Även om man skulle definiera ljus som förpackningar av kvanta eller elektromagnetiska vågor skulle man vilja veta vad kvanta och elektromagnetiska vågor är. Slutsatsen är att det finns en urskiljbar gräns mellan kärnan i en mening och den verklighet som denna innebörd betecknar.
10) Ibn al-Qayim (1998) Assawa’iqul-Mursalah, Saudiarabien.
11) Alston, William P. (2001) Speaking Literally of God. In Peterson, M. Et al. (editors) Philosophy of Religion, Oxford University Press, s. 409.
12) Semino, E. & Steen, G. (2008) Metaphor in Literature. I The Cambridge Handbook of Metaphor and Thought, redigerad av Raymond W. Gibbs, Jr Cambridge University Press, s. 233.
13) Alston, William P. (2001) Speaking Literally of God. I Peterson, M. et al. (redaktörer) Philosophy of Religion, Oxford University Press, s. 390.
14) Annulering kan förekomma i olika former men främst genom distorsion (tahriif) eller modifiering (takyiif) av attributens innebörd.
15) Ibn-Taimiyyah, A. (2005) Naqthu Assasuttaqdees, Saudiarabien, s.6.
16) Harras, Mohammad K. (1995) Sharhul-Aqeedatil Wasitiyyah, Saudiarabien, s. 185.
17) Som Ahmad bin Hanbal, Ibn Khuzaimah, al-Marwazi, Ibn Mandah, Ibn Battah, Ibn Taimiyyah med flera.

Tags | attribut, egenskaper, Gud, Skaparen