Kampen mot prövningarna av vår tid

Att växa upp som muslim under dessa sista trettio åren har varit prövande för alla oss som upplevt det. Vi står nästan dagligen inför katastrofer på flera fronter i den muslimska världen– de är så många att du kan tappa räkningen.

Dina egna “problem” om att försöka växa upp frisk och balanserad i 2000-talet bleknar inför de folkmord som vi har fått bevittna (Srebrenica) samt de som vi fortsätter att bevittna (Palestina, Tjetjenien, etc.). Det räcker för att leda en del till klinisk depression, andra till att förlora sin tro och ytterligare andra till terror och extremism. Det verkar finnas en hel del förvirring om hur det rätta Islamiska sättet att behandla tragedier är. Vad skulle Profeten  göra under sådana omständigheter? Denna fråga är dock inte lika svår att besvara vilket många föreställer sig att det är, åtminstone inte i teorin.

Bland de lärdomar som vi först och främst kan titta på, är de som finns i Allahs Bok. Många muslimer undrar varför det finns så många referenser till israeliterna i Koranen – varför är deras historia och berättelserna om Moses, över honom vare frid, upprepas så mycket, mer än någon annan berättelse i Koranen? Bland orsaken ansedda av vissa lärda så beror det på det faktum att berättelserna om israeliterna är på många sätt likt det vi går igenom. De var de första Ummah som var tvungna att gå ut i strid. Deras historia har varierat mellan perioder av nederlag och till och med perioder av slaveri, också perioder av stor seger och auktoritet i landet. De kommer att vara stort i antal på Domedagen liksom Profeten Muhammads  Ummah och deras historia var lång, liksom våran. Vi har mycket att lära av deras erfarenheter – från deras misslyckanden och framgångar – så att der inte slutar för oss så som det gjorde för dem.

Vid en punkt var dem de enda människorna på jorden som dyrkade Allah, men Han tillät dem ändå att bli förslavade av ett folk som öppet var tillägnade till shirk (avgudadyrkan). Man kan undra varför Allah skulle någonsin tillåta något sådant hända, men orsaken kan bli tydligare när du läser följande ayah:

“Och när de två människohoparna kom inom synhåll för varandra, ropade de som tågade med Moses: ‘De kommer att hinna ifatt oss [och göra slut på oss]!'” [Koranen 26:61]

Israels barn hade bevittnat nio stora underverk från Allah i händerna på Moses, underverk som bokstavligen tog Fir’aun (Faraon) och hans folk ner till deras bara knän, tills den punkt att de släppte israeliterna från träldom och de fick också ta med sig deras rikedomar från Egypten då de lämnade Egypten. Ändå stod där med Röda havet före dem, och Fir’aun och hela hans armé bakom dem som sparkade upp damm i ett rasande fart i ett försök att slakta dem en gång för alla, de hade förlorat all förtroende de hade för Allah. Men inte Moses; hans förtroende för Allah var orubblig och han svarade de tydligt:

“Nej! Min Herre är med mig och Han kommer att leda mig.” [Koranen 26:62]

Från denna inspirerande berättelse i Koranen, lär vi oss vår första lärdom i hur man ska hantera prövningar, och det är fast tillit på Allah. Det är inget annat än den lugna attityd och uppträdande av vår älskade Profet  när han var i grottan och hedningar var på väg att upptäcka honom, när han  lugnt sade till Abu Bakr, “O Abu Bakr! Vad tycker du om två, med Allah som deras tredje.” De illustrerade för oss hur man praktiskt sätter sin tillit på Allah, att Allah inte kommer att låta något dåligt hända oss om inte det sker för att rena våra synder eller höja oss i grader i det Hädanefter. Och det som vi i verkligheten såg som dåligt kommer faktiskt att lysa vidare som en källa av gott när vi ser tillbaka på det senare.

Den andra värdefulla lärdomen som vi kan lära från Allahs Bok är Hans ayaat:

“Tappa inte modet och glöm er sorg! Står ni fasta i tron kommer ni att vinna överhanden. Om ett hårt slag har drabbat er, har [era fiender avgudadyrkarna] också drabbats av ett hårt slag. Vi låter människorna, de ena efter de andra, uppleva sådana [svarta] dagar för att de troende skall få ge Gud bevis [på sin tro] och för att Han skall utse dem bland er som skall få vittna som martyrer [för sin tro] – Gud är ingalunda de orättfärdigas vän – och för att sätta de troende på prov och låta förnekarna av sanningen gå under. Tror ni att ni får stiga in i paradiset utan att [ha visat] Gud vilka av er som vill kämpa [för Hans sak] och som kan hålla ut [i farans stund]? [Koranen 3:139-142]

Ibn Kathir berättar om dessa vackra ayaat, “Vi låter människorna, de ena efter de andra, uppleva sådana [svarta] dagar” (Koranen 3:140) och vid vissa tider tillåter Allah av Sin Visdom fienden besegra er även om den slutgiltiga segern tillhör er.

När det gäller frågan om den sionistiska ockupationen av Palestina och deras förtryckande beteende mot det palestinska folket och de religiösa platserna av både kristnas och muslimernas betydelse, så kan vi verkligen undra – “varför?”. Varför skulle Allah tillåta detta hända? Detta är inte mycket annorlunda från frågan som Umar ibn ul-Khattab frågade Profeten  när han ingått fördraget Hudaybiyyah när Umar frågade, “O Allahs Sändebud, följer inte vi sanningen och de osanningen?”

Vad han försöker att säga på ett vänligt sätt är varför har vi accepterade deras villkor och varför ska vi vända tillbaka och inte göra “umrah” så som vi tänkt? Varför ger vi möjligheten till hedningarna att styra över oss när vi följer sanningen om islam och de är på lögnen av att associera något med Gud?

Detta nämndes av Allah i Koranen som en “klar och tydlig seger” i första ayah av surat Al-Fath. Vid den tiden, kunde inte Umar se vad detta skulle möjliggöra för det flyende muslimska samfundet att uppnå. Det skapade en vapenvila som gjorde det möjligt för muslimer att ägna sin tid till att sprida läran av islam, och sannerligen på bara några år så förverkligades det, muslimerna mer än tredubblats i antal.

Varför är muslimernas blod så billig idag, varför verkar det som att mänskliga rättigheter gäller för alla förutom oss, varför verkar det som om de mänskliga rättigheterna spelar en roll för alla men inte för oss? Det finns en visdom i detta som de flesta av oss inte kan förstå just nu.

Vad kan vi göra åt det under tiden? Människan skapades av Allah som en förhastlig skapelse – vi vill alltid ha omedelbar tillfredsställelse. Vi har svårt att ha tålamod och vi har det ännu svårare att förstå att det som tog bara lite tid att ske, kommer att ta tid att återvända ifrån. Vi kom inte fram till nuvarande läge på bara några dagar och det är dumt att tro att vi kan komma tillbaka till dagar av auktoritet på ett par få dagar. Förtydligande om detta finns i följande autentiska Hadith:

Berättad av Khabbab ibn ul-Arat: Vi klagade en dag till Allahs Sändebud  [på grund av den förföljelse som drabbade oss av otrogna] medan han  satt i skuggan av Ka’ba, lutad över hans täcke. Vi sade till honom : “Kommer du att söka hjälp för oss? Kan du inte be till Allah för oss?” Han sade: “Bland nationerna före er skulle en (troende) man ha blivit nedlagd i ett dike som grävts för honom, och en såg skulle ställas över hans huvud och han skulle bli sågad i två delar; ändå så skulle den (tortyr) inte få honom att ge upp sin religion. Ett annan skulle bli vara kammad av järnberikade kammar som skulle ta bort hans kött från hans ben, men som ändå inte skulle orsaka honom att överge sin religion. Vid Allah, denna religion (islam) kommer att segra till dess att en resenär kommer att gå från Sana (i Yemen) till Hadramaut fruktande ingen förutom Allah, eller en varg när det gäller hans får, men ni (människor) förhastar.” (Bukhari)

Denna Hadith förser oss med mycket nytta, alhamdulillah. Den första nyttan är att vi kan se att vi inte är de första människorna som fått lida på grund av deras religion och att sannerligen så fanns det före oss de som genomgick större prövningar på grund av deras imaan (tro). Vi ser också att fast de ädla följslagarna (sahaba) hade en sådan grad av förträfflighet jämfört med oss, de var ändå människor och ville ändå förbättra saker omedelbart. De förstod inte visdomen bakom det de genomgick precis så som vi inte förstå visdomen bakom vår nuvarande globala situation.

Profeten  som Allah beskrev som “ömmar för de troende” [Koranen 9:128] var inte bekymrad dock över situationen och sökte inte omedelbar lättnad hos Allah. Han  visste att segern skulle komma, att islam skulle sannerligen spridas till alla världens hörn; och han  visste också att tålamodet som följeslagarna behövde genom dessa tider av svårigheter var tålamod som skulle omvandla de till den stora ummah de skulle bli.

Ordet fitnah som vi normalt associerar med ordet “prövning” eller “svårighet” betydde något annat för araberna före islam. De brukade kalla processen att värma metall för att rena den för fitnah. En smed brukade värma en viss metall till en viss temperatur då en särskild orenhet smälte av och sedan låta temperaturen stiga ännu mer för att få bort nästa skikt av smuts till dess att begynnande skiktet var ren. Därför var den fitnah som följeslagarna genomgick var ett sätt att rena de från alla orenheter som fanns under Jahiliyyah (okunnighetens period).

I de efterkommande århundradena som har kommit efter dessa ädla följeslagare så har de orenheter från jahiliyyah sakta krupit fram in till vår Ummah. Faktum är att vi är fulla av dem. Shirk praktiseras öppet av många muslimer överallt i världen, helgondyrkan, svart magi praktiseras och vidskepelse, detta är bara för att nämna en del. Vi är smittade av nationalismens sjukdom, rasism och sekteristiska konflikter. Vi besegrar en utomstående fiende bara för att sedan förbrukas av dödande för ledarskap. Våra “muslimska” länder är fyllda av användandet av alkohol och zina (otukt) är återigen en verklighet. Vi har uppfyllt profetian som Profeten  gjorde där han sa att vi skulle sannerligen följa de som kom före oss i alla deras steg – alla misstag, snedsteg och handlingar av olydnad.

De som inbillar sig om att “islam i väst” är på något sätt mer ren lurar bara sig själva då det är en verklighet att en del av vårt stora misslyckande inom dawaah beror på de onda vanor som ickemuslimer har vittnat från medlemmar i detta samfund.

Hur många muslimska män har impregnerat en ickemuslimsk “flickvän” bara för att försvinna och strunta i konsekvenserna? Hur många muslimer fuskar i deras affärer dagligen och behandlar sina anställda med grymhet och utan någon medkänsla eller omsorg? Hur många muslimer stegrar i deras affärer genom att sälja det som Allah har förbjudit? Hur många ickemuslimer har kommit att förstå det vackra uttrycket insha’Allah som ett uttryck för att vi aldrig håller våra löften? Hur ofta har vi genom vår beteende, uppfyllt det som vår Profet  har beskrivit som “munafireen” ( de som kör bort andra från islam)?

Sannerligen har Allah sagt i Koranen vars innebörd kan översättas som:

“Gud gör nämligen ingen ändring i de välgärningar som Han har visat ett folk, så länge de inte [själva] ändrar sitt sinnelag. Gud hör allt, vet allt.” [Koranen 8:53]

Allah bekräftar Hans Perfekta rättvisa i Hans beslut, för Han har bestämt att Han inte kommer ändra på gåvorna som Han har beviljat någon, förutom på grund av de synder som de har begått.

Allah sa i en annan ayah:

“Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag; och om det är Guds vilja att ett folk drabbas av olyckor kan ingen avvärja det och ingen utom Gud kan hjälpa dem.” [Koranen 13:11]

Det verkar som att den enda vägen ut ur denna hemska situation som vi måste ha skapat för oss själva under det senaste årtusendet är att kämpa oss tillbaka till rättfärdighet och lydnad till Allah. En muslimsk da’ee (en som arbetar med att bjuda in till islam) granskade en gång Jerusalems historia och drog slutsatsen att när de troende inte lyder Allah och överskrider Hans gränser skulle det leda att de kommer förlora Jerusalem, även om det skulle innebära att de förlorar det till ett folk som förnedrat den och lett den till ruiner.

Israeliterna förbjöds att stiga in det i fyrtio år på grund av deras överträdelse av Allahs lagar och för att de överträdande Allah’s budord som getts till dem genom Moses, över honom vare frid. Först när denna onda generation gått bort och nästa som blivit instruerade och disciplinerade av Moses och Aron, må Guds frid vare över dem båda, framträdde gav Allah dem seger och inträdande i det Heliga landet. Vi ser att samma sak hände med Profeten Muhammad  och efter honom så har generationerna bara försvagats och försvagats tills Salahidin skickades. Något som många muslimer inte vet dock är de omfattande insatser som gjorts av Salahidins föregångare Nurideen Zenki som banade vägen för Salahidins seger genom att disciplinera det muslimska samfundet.

Detta är skälet till att många lärda av denna Ummah kommenterade under 1990-talet att de är emot demonstrationer, protester och uttryckligen förbjöd krig och statskupper mot ledarna. Problemet med demonstrationer är att de i allmänhet inte uppnår betydande vinster men de göra något som är mer farligt – de ger den person som demonstrerar en känsla – en falsk och inbillande en – om att de “gjort något”. Att de “har inte bara suttit och gjort ingenting”. Visst, gick de ut och skrek, höll upp skyltar och blockerade trafiken. Kanske några få människor fick kännedom om orsaken, men det var säkert att många fler som vart irriterade och avskräcktes av demonstrationerna. Hur många gånger har du sett en bild av en muslim hålla upp en skylt vid en protest och fått dig att rysa? Tänk bara den effekten som den sortens vågrörelse har via Internet eller massmedia och hur det vänder hundratals andra från vår deen (religion).

När dessa lärda rekommenderade unga muslimer att vända sina ansträngningar till dawaah inom det land de bor i, att arbeta på att rensa det onda som smugit in sig i våra samhällen, blev dessa unga muslimer förargade. “Hur kan de här gamla out-of-touch lärda berätta för oss att ignorera det som händer omkring oss och göra dawah?” Så istället vände de sig till extremism och terror, så som de till exempel gjorde i Algeriet. Effekten av dessa terrordåd slog tillbaka fruktansvärt och villkoren för muslimerna har förvärrats avsevärt så landet har vidtagit akuta krigslagar som berövade medborgarna på många medborgerliga och mänskliga rättigheter som de har gjort i andra länder såsom Egypten och Syrien. Terrordåd har haft lika dåliga resultat på alla ställen som de skett.

Vad dessa unga, rasande och energiska muslimer inte kan förstå är exakt det som ledare liksom Profeten Muhammad  och Nurideen Zenki förstod, förändring sker inte över en natt. Det krävs en samlad insats som är inriktad på tarbiyyah (disciplinering) och korrigerande av det som gått snett under de senaste århundradena. Det kräver att vi som en Ummah blir av med den smuts som hindrar vår du’a ifrån att bli besvarade och det kan bara ske genom att börja med en själv.

Förr var det inget ovanligt att hitta några av de lärda och troende i denna Ummah beskylla sig själva för de svårigheter som deras bröder och systrar möter, oavsett om det var över en storm eller fienden som segrar. Det är ett sorgligt bevis på tiderna vi lever i att vi idag gör det motsatta, genom att skylla på alla andra för denna Ummahs fel. Vi måste verkligen fråga oss: “Om alla var som mig – i vilket tillstånd skulle vår Ummah vara i? Om alla syndade som jag gjorde, om alla var lika svag och bristfällig i dyrkan som jag är, skulle våra villkor bli sämre eller bättre i helhet?” Svaret på dessa frågor bör pressa oss hårdare för att reformera oss själva först. Om var och en av oss bara gjorde det så skulle vi vara i bättre form. Om var och en av oss tittade inåt och korrigerade ens många brister och svagheter istället för att bara se ens syskons brister då skulle vi börja kunna ta ett steg i rätt riktning.

Den kalla verkligheten om denna fråga är synligt i vårt ständigt förvärrande nästkommande generation. Varje statistik, varje studie som vi för över nästa generation skapar mer oro och sorg. De går bara längre och längre ifrån islam, i stora antal och vi är dumma om vi intalar oss något annat. De går inte nödvändigtvis till andra religioner, men till ateism och sekularisering istället. Detta är för det mesta bara en direkt återspegling av vår egen kompetens som föräldrar och våra egna misslyckanden som förebilder. Om vi verkligen var så bra som vi tror oss vara så skulle vår nästa generation vara bättre.

Nästa fråga vi bör ställa oss är varifrån kommer segern? Tror vi verkligen att skrika och protestera till icke-muslimska regeringar kommer att ge oss en säker seger? Är vi verkligen så förnedrade av ett folk att vi tittar på dem för befrielse från våra problem när vi dagligen vänder oss till Universums Herre och säger “Iyyaaka na’budu wa iyyaaka nasta’een” (Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp.)? Presenterar vi inte ett tydligt mål mot oss själva angående vem vi i verkligen hoppas på hjälp ifrån och vem vi verkligen litar på? Har vi glömt Allahs ord:

“Vem är Den som bönhör den betryckte som ropar till Honom i nöd och befriar denne från det onda [som plågade honom], och vem är Den som har låtit er ta jorden i besittning? Kan det finnas en gud vid sidan av Gud? [Åt detta] ägnar ni knappast någon eftertanke!” [Koranen 27:62]

Eller när Han sa till oss:

“Sätt din lit till Honom som lever och aldrig dör och lovprisa Honom – Han behöver ingen som underrättar Honom om Hans tjänares synder”

Den verkliga demonstrationen ska inte vara ute på gatorna, men på våra bönemattor. Hur många av oss har tillbringat timmar genom att debattera, diskutera och argumentera under över vår Ummah, men för övrigt verkar inte kunna vakna och spendera den senare delen av natten för att be för Allah’s Nåd eller ens att gå upp i tid för fajr? Vilken är den längsta sajdah (nerbugande på golvet i bön) du någonsin har gjort på egen hand? Har du någonsin spenderat så mycket tid i en sajdah för att be Allah om Hans Nåd, för Hans stöd, för Hans vägledning – så mycket tid att dina armar började göra ont? Om inte, när kommer vi att göra det? Om du tror att detta är något ovanligt kom ihåg att detta inte var främmande för Profeten  som gjorde sådana långa sajdahs och att när han gjorde det under en så lång tid att “Aisha trodde han hade dött i bön. Och var det inte han  den som stod så länge i bön att hans fötter brukade svullna? Ändå var Profeten  förlåten och vi är inte det, han frälst och inte vi. Kan du se någon koppling?

En sista påminnelse om hela frågan om du’a är något som vissa kanske inte hört. Det har rapporterats av många av de förtryckta muslimer att de kan “känna” våra du’a under Ramadan lika mycket som de kan “känna” dess frånvaro utanför Ramadan. Vi ökar vår tillbedjan och lydnad till Allah (SWT) så mycket i denna välsignade månad, och vi ökar också våra böner för våra bröder och systrar lokalt och i hela världen under denna tid i dess mån att deras seger är påtagliga i Ramadan. Men med kommandet av Eid, blir masaajiden tomma igen och synderna staplar upp ännu en gång och du’as upphör och förtrycken återgår till det skick det var innan Ramadan. Det gäller att sätta sin tillit till det osedda, kalla på vår Herre men så många av oss inte nöjda med det och har blivit svaga när det gäller det, vilket lett till vår egen undergång.

För att sammanfatta, här är en översyn av de praktiska åtgärder vi kan vidta för att bemöta de prövningar som vi står inför i dessa utmanande tider:

1. Att sätta vårt förtroende fast till Allah och att vara tålmodiga med det Han förutbestämt. Förtroendefullt lita på Hans Visdom och Hans Nåd över oss och alla muslimer. Inte sätta vår tillit och hopp på någon eller något annat än Allah.

2. Komma ihåg att Allah ger auktoritet till olika länder vid olika tidpunkter för att pröva dem. Som muslimer, har vi en gång haft auktoritet, men för närvarande har Allah gett den till dem länder i västvärlden bland några andra. De kommer att ställas till svars för sina beslut och vi kommer att vara ansvariga för våra gensvar. Vi måste undvika de två ytterligheterna av extremism och passivism som gensvar.

3. Lägga skulden för misslyckanden i detta Ummah helt på våra egna axlar och reformera våra egna själar först innan vi går vidare till våra egna familjer i synnerhet. Detta kommer från insikten att Allah inte kommer ändra våra villkor till goda tills vi ändrar på våra själar och gärningar och tar bort de onda som för närvarande konsumerar dem. Särskild betoning bör vi lägga på att vara goda förebilder för den yngre generationen och inte be dem att göra något förrän vi har ingrodd det i vår egen karaktär först.

4. Ta våra du’a på allvar och vår dyrkan. Utöva vår du’a till Allah på de tider där du’a är mest sannolikt att accepteras (under den sista tredjedelen av natten, under den sista timmen av jumu’ah, när man reser, när man är sjuk, under sajdah i bön, efter att ha reciterat Koranen etc.). Vi bör också prisa Allah innan du’a och skicka fred och välsignelser över Profeten  efteråt eftersom detta är en del av den etikett av du’a i Sunnah. Komma ihåg att vikten inte ligger i att det ska vara exakt samma ord som vi använder men mer ärlighet och ödmjukhet i vår du’a.

5. Öka vår istighfaar (söka förlåtelse från Allah) och ångra sig inför Honom. Detta är rapporterat i Sahihayn att Profeten  sökte förlåtelse hos Allah 70-100 gånger per dag. Hur många gånger ber vi innerligt till Allah om Hans förlåtelse dagligen (och när vi uttalat det med våra munnar, bör våra hjärtan reflektera över detta uttalande djupt och medvetet i stället för att säga “astaghfirullah” 100 gånger utan att ens tänka på vad ni säger eller utan koncentration, ödmjukhet och ärlighet)?

Och Allah är källan till all styrka och framgång och Allah vet bäst.

Tags | islam, modernitet, samhället, tillbedjan, underkastelse